derson öfverallt der derag härar stötte tillsammans, och då Anderson på en sida anföll Namaqua, var Jonker på ett annat håll och plundrade Anderzon och hans damaraer. Då Anderson vid Lilla Barmen mördade en af Jonkers män, flydde han öfver till Hererå-stammen i Damaralandet och retade den till krig mot Namaqua för att undgå straffet för sin gerning. Damaraerna voro då, liksom Anderson sjelf, oförberedda på att kriget skulle börja så hastigt, men Jonker hade väl genomskådat Andersons planer, han var beredd och han blef segrare. Bå fortgick kriget i tre år. De flesta hvite blefvo ruinerade eller lemnade landet. Anderson förlorade allt, utom ett par hundra punds värde, som en i hans tjenst varande svensk räddade åt honom, Slutligen blef Jonker Afrikanern vid en plats, der jag äfven varit helt nyligen, den 18 juni vid en flod som heter Natjemaas omringad af Hererås talrikare, ehuru sämre väpnade skaror, En af hans höfdiogar, vid namn Nannyp (bstyder sex), föll, och hans makt blef der krossad. Andergon var icke närvarande vid denna seger. Här blef Jonker tvingad att sluta fred och afstå landet från Windhock till denna plats åt Damara. Windhock var Jonkers residens. Namsquaerna hafva nu återfått detta land på vissa vilkor, men det räknas ännu tillhöra Hererå; likväl residerar nu Jonkers son, John Afrikanen, vid Windhock, Så blef Jonker Afrikanern slutligen besegrad af dem han förut ansett som sina slafvar, och af hvilkas oräkneliga hjordar han vid Windhock fråssat i öfverflöd med sina många hustrur och tjenare. : Jonker var en intelligent man och särdeles vänligt sinnad mot alla hvite. Att han betraktade damaraerna som sina slafvar, hvilkas boskap han ansåg sig hafva rätt att taga när han ville, hade en traditionel orsak: så hade hans fäder gjort före honom i århundraden. Damaraerna äro ett herdefolk, som inträngt norrifrån på namaquaernas jord, och hvilka det senare, mera krigiska folket endast tolererat i den beräkning att efter behag kunna skatta de talrika hjordar, dem damaraerna uppföda endast för det nöjet att se dem äta gräs och dricka vatten. Jag anser damaraerna vara ett mycket bättre folk än namaquaerna, ehuru de såsom herdefolk äro mindre krigiska. Många med mig hysa samma tanke. Man kan väl knåppast kalla damaraerna för hedningar; de dyrka ett högsta väsende ofvan skyn och ett annat under jorden samt hafva omskärelsen och offra för menniskornas synder. Do äro ettresligt, vackert, bronsfärgadt folk och hafva ett välljudande språk, utan de smällar mot gommen som utmärka namaquaernas och Buschmännens språk. Deras vapen äro assegaj, klubba och pilar; numera hafva dock de fleste bland dem eldvapen, ehuru de ej jaga mycket. Damaraerna lefva nästan endast af mjölk, och den som kan dricka mycket sur sådan är af dem ansedd som en gentleman. Jag kan försäkra att jag bland dem är den mest fulländade gentleman någon kan önska sig. Sina kreatur sköta de utmärkt väl, och de fattiga bland detta folk, de som ej hafva kreatur att vakta eller af andra ej kunna få några att sköta, äro mycket arbetsamma. Kunna de ej få arbete i sitt eget land, vandra de ut till Namaqus och äfven till Kap-kolonien och äro alltid bättre än hottentotterna. Damara-tjenare har jag funnit hufvudsakligen hafva endast ett fel, det att de äro särdeles kinkiga på kosten; de vilja äta mycket och godt: -Särdeles äro de kinkiga på kaffe, det vilja de hafva utsökt. Endast vid offerhögtider, omskärelse, bröllop och begrafningar äta de kött, men då i ofantliga qvantiteter. Vid en rik mans begrafning kunna slagtas och uppätas etthundra oxar, utom de kreatur som sändas till höfdingen och hvilka han är skyldig att slågta och uppäta till ett offer. Af de offer som slagtas vid omskärelsen få ej qvinnorna äta. Damaraerna slagta djuren på det sätt, att en man fattar oxen i mulen och kastar honom på ryggen med en knyck, den endast en damaraer kan verkställa; derefter sätter han sitt knä mot oxens strupe och qväfver honom; då oxen är död, aftager han dess hud. Blodet :samlas inuti djuret, liksom lapparne göra då de slagta renar, (Forts.) Bazaineska rättegången.