— Hvarför icke? Hvarför icke, om djeflar
också kunra dö? Har ni begått mordet, skall
ni också uppbära lönen derför.
Förgäfves sträfvade hon att frigöra sig ifrån
könom; hon var gåsom fartskrufvad. Han
kunde göra åt henne hvad han ville, och i
sitt vanvett visste han hvarken hyad ban
ville eller gjorde. Men hon visste väl, huru
det stod till, hon genomskådsde fullkomligt
gin hjelplösa belägenhet — rlafren var nu
herre öfver lif och död. Utom sig af ångest,
ropade hon med qväfd stämma och darrande
i alla lemmar:
Ack, Strathmors! Min Gud! — Nåd! —
Förbarmande!
Men han omslöt allt fastare hennes yppi-
ga gosetelt, så att hon jemrado sig af emärts;
och derpå ekallade åter ssmma fasaväckande
hånskratt.
— Det förbsrmande, gom du visit andres,
skall jag nu visa dig!
Nu var hon viss om att döden hotade hen-
no — att den msn, som hon bländat och så
grymt gäckat, skulle tega kennes lif. Mot
hans styrka förmådde hon intet; en tryck-
ning af hans fingrar mot hennes strupe, och
bon skulle för alltid upphöra att andas, ett
slag af hans knutra hand på hennes tinnin-
gar, och döden var gifven. Med den öfver-
naturliga kraft, som dödsångesten förlänade
henne, vred hon sig i hans armar, likasom
an fogel i den meniskas hand, som fångat ho-