-— Vad -—-—
nom; men lika lätt hade hon kunnat lösrycka
sig ur ett skrufstäd af jern fom ur hans
våld,
Skrämseln öfverväldigade henne slutligen,
stt moln lögrade sig öfver hennes ögon, så
ått allt blet dunkelt för henne, det susade i
hennes öron, och hennes hufvud förvi:rades.
Men i det hånande solskenet såg han blott
framför big det anlete, gom han afgudat, tills
det förledde koaom till en synd, som aldrig
kunde förlåtas.
Redan omfattade han hennes hals, hon skulle
strypas, hon skulle dö — dö för hans hand.
Hon kunde icke mera gifra ett enda ljud
ifrån sig, hennes öde syntes afgjordt. Då
uppsalog hon ännu en gårg sin blick, den bitt-
rasto smärta, den mast brinnande bön stod
att läsa deri; — och denna blick bröt hans
kraft såsom ett elektriskt slag. Samma blick
hade han vid solnedgången sett hos den dö-
ende barndomsvännen. Hela hans kropp be-
gynte bäfva, håns händer blefvo maktlöss,
hans muskler förlamades, all kraft öfvergaf
honom. Med ett anskri stötte han henne
ifrån sig, i det han utbrast:
— Döden vore en alltför stor nåd för dig!
Du skall lefva och lida...
Och låtande hennes sköra, bäfvande gestalt
ligga qvar, der den nedfallit, gick Strathmore,
utan att vända sig om, med osäkra steg ut
i solen, hvars strålar brände hans panna och
bländade hans ögon. Om någon nu blifvit