-— 320 —
milda och ljufliga väsen bodde en större grym-
het än hos sjelfyvs vilddjuren i öknen. Öfver
och omkring henne slingrade sig blommande
växter, så att hon stod såsom omsluten af en
ram utaf idel blomster; den lätta drägten lät
hennes herrliga gestslt framträda i all sin yp-
pighet, det upplösta, böljande håret omgaf med
ett gylleno sken hennes hufyud; och sådan
— blof hon nu gedd af den man, Bom hon
bedragit.
Lyckligare hade det varit för henne, om
hon i denna stund. drabbats af dödev! Ty hu
ru mycket ondt hennes skönhet än bragt öf-
ver andra, bade kon dock för sin egen del
frambesvurit en ännu grufligare olycka.
Plötsligt varsnade hon en skugga; det var
hazs, det var Stratbmores; och med en gläd-
tig åtbörd, med ett triumferande leende vän-
de hon sig om för att halsa honom; men —
i detsamma dog för första gåpgen i hennås
sorgfria lif leendet på de fylliga läppsrne, och
en outsäglig förskräckelse utbredde öfver de
nyss blomstrande kinderna dödens blekheft.
Framför henne stod den man, som hon genom
en låtsad kärlek bedragit samt genem förrä-
diska smekningar lockat ända till randen af
brottets bottenlösa afgrund, i hvars djup han
nu störtat. Och hon såg, att han ändtligen
genomskådade henne — såg att det gifves
tillfällen i lifvet, då menniskorna kunna för-
vandlag till demoner och hvarje likhet med
deras förra väsen försvinner — tillfällen, då