LJVUUVDIHLLIIR KAÄATILLET.
Den som utsår hvirfvelvinden, han skall
skörda stormen.
Marion Vavagour stod på balkongen utanför
sitt sofrum och blickade ned i rosenträdgår-
den. Hon stödde sina hvita armar mot brons-
galleriet och lät sin vida orientaliska morgon-
klädviog af snöhvitt siden fladdra för sommar-
vinden. Hennes leende, solklara ögon följde
de hvita molnens tåg genom rymden och tur-
turdufvornas iek. Det störde icke hennes
glada tankar att derborta under taket, som
hon såg framskymta mellan träden, den döde
låg, som på hennes uppmaning och för att till-
fredsställa hennes hämndbegär i förtid tsgits
afdsga. Och om hon jemväl vetat, att djupt
inne i skogen, Bom hon såg framför sig, den
öfverlefvande kämpade med outsägliga qval,
emedan hans själ, förledd af hennes kyss, be-
lastat sig med blodsskuld, emedan hon med
sing ord och sina smekningar uppväckt alla
helvetets passioner hos honom — så skulle
icke heller detta medvetande ha kastat någon
skugga öfver hennes glädje eller för en enda
timme jagat leendet från hennes läppar. Hon
såg i bela denna tilldragelse blott ett ojäf-
aktigt bevis på sin makt; ty hos denna blän-
dande skönhet, hes detta till det yttre så