LJVUUVDIHLLIIR KAÄATILLET. Den som utsår hvirfvelvinden, han skall skörda stormen. Marion Vavagour stod på balkongen utanför sitt sofrum och blickade ned i rosenträdgården. Hon stödde sina hvita armar mot bronsgalleriet och lät sin vida orientaliska morgonklädviog af snöhvitt siden fladdra för sommarvinden. Hennes leende, solklara ögon följde de hvita molnens tåg genom rymden och turturdufvornas iek. Det störde icke hennes glada tankar att derborta under taket, som hon såg framskymta mellan träden, den döde låg, som på hennes uppmaning och för att tillfredsställa hennes hämndbegär i förtid tsgits afdsga. Och om hon jemväl vetat, att djupt inne i skogen, Bom hon såg framför sig, den öfverlefvande kämpade med outsägliga qval, emedan hans själ, förledd af hennes kyss, belastat sig med blodsskuld, emedan hon med sing ord och sina smekningar uppväckt alla helvetets passioner hos honom — så skulle icke heller detta medvetande ha kastat någon skugga öfver hennes glädje eller för en enda timme jagat leendet från hennes läppar. Hon såg i bela denna tilldragelse blott ett ojäfaktigt bevis på sin makt; ty hos denna bländande skönhet, hes detta till det yttre så