ALSIOUS Hl I 9. MM. dnsmetrotarrannEEOSO ROOS Grupper och personager från svenska kyrkomötet. (Korrespondens till Helsingfors Dagblad.) Att skildra denna kyrkliga församlings allmänna fysionomi och hållning, det sätt hvarpå talarne bete sig och andra små symptomer — vore meningen med detta bref, ej att referera hvad man ur de svenska bladen kan inhemta om fattade beslut. Som läsaren säkert käns ner, består mötet icke uteslutande eller ens öfvervägande af egentliga andans män med kappa och krage, mön sjelfva lekmännen här se till en stör dei, så att säga, ganska vördiga ut. Yngre element äro temligen sparsamt för handen, men äfven de hvita hufvudena hålla icke stånd mot majoriteten, ehuru visserligen ett och annat svallande silfverhår angenämt afbryter enformigheten. Bland medelåldersmännen framträda några, om icke många, kantiga, asketiskt utpräglade anleten, hvilka kunna föranleda till något allvarligare betraktelser. Det stora hela består af representanter för en juste milieu i ideel möning, och tankens blekhet har icko öfverdrifvet angripit dem. För att börja presentationen, så ära den som äras bör! Församlingen eger en förträfflig president, den äfven som andra kammarens f. d. ordförande i vida krotsar värderade erkebiskop Sundberg, som ock i denna förtroende. ppat efterträdt Henrik Reuterdahl, och hvilken land mycket annat förstår att hålla disciplinen vid makt. När hans starka stämma säger: Jag anser svaret vara ja, eller jag anser svaret vara nej, vågar icke gerha någon inom kyrkomötet opponera sig — annat har det varit vid riksmötet, der man oförskräckt brukat begära votering, äfven när åskmoln synts lägrade kring talmansstolen; men någon egentlig upprorsanda har ej inträngt bland försams lingens herdar, deras primås är i oqvald be: sittning af respekten, Närmast högsätet kan man få syn på Svea rFfikes öfriga biskopar (sjelfskrifna ledamöter), vice talmannen Bring, Innehafvare af denna funktion äfven vid det första svenska kyrkomötet 1868, öfverherde i Linköpings stift. Han påstås hafva varit af försynen ursprungligen bostämd för en annan teater än den kyrkliga, fastän han försakat att bli den Talria, som kroppslig skönhet och spåoifik begåfning velat i förening åstadkommas. I stället företog hen sig att som protessor i Lund tillsammans med vännerha Sandberg och Flensburg, hvars prelatensiska drag hu pryda innehafvaren af Absalons stol, höja ortodoxiens fana i en tidskrift, der man kunde få sö ut: veckladt att intoleranson är fallt berättigad ij likhet med många andra dylika vapen. Som riksdagsman har Bring talat möt ävionans myadighet, som enligt hans uppfattning står irak strid med qvinnans räturliga ställting i farös hället; han har vidare förföktåt arfsrättons beroende ej på blodsbandet, utan på det me delst äktenskapet sedliggjorda blodsbandet, och han har ansett en föreslagen utvidgning af de städers antal, der judar finge bosätta sig, såsom en orättvisa mot de föreslagna städerna, hvilka lätt kunde bli fullkomligt judiska, och mente talaren, kan införandet af ett sådant tillstånd vara likgiltigt, då kan kri stendomen det äfven. Trots detta grymma förfarande i teori; hat Bribg som enskild person förvärfvat mångens sympäatior, äfven utanför de liktänkandes -:kröts;—-Bisköp: Fleni burg gjorde sig i sina yngre år känd såsom särdeles skicklig i att: tillämpa Hegels täror på kyrkans. Man har af honom ön akademisk afhandling Om Guds allestädestärvårelse, hvari det visas att troenighetsdogmen är att anse såsom kristendomens fundamentallära och såsom det metafysiskågrundlag, hvarigenom den till sitt innersta väsen skiljer gig från de båda föregående religionsformerna, judendom och hedendom, samt att kyrkan är den gu domliga allestädesnärvarelsens högsta, konkrotaste form. Han har ock högtidligen vid detta möte förklarat det vara hög tid att inöm kyrkan åtdraga tyglarne, hvilka synas honom hänga alldeles för slappa. Dock uppträder han ej med någon rigorism möt dem, som vilja helt och hållet utträda ur evangeliskt:lutherska kyrkan, för hvilken han, i betraktando af tids omständigheterna, till och med finner benäm: ningen statskyrka icke rätt lämplig. Förutom detta triumvirat ha biskoparne vid 1873 åre kyrkomöte just ioke myckot att ber römwa sig af. Hir Beckman, Björck och Annerstedt göra visserligen sitt bösta för att motarbeta alla reformer, men förmågan motsvårar långt ifrån viljan, och dö vinna föga gehör. Biskop Rundgren, ögna kyrkomötets öppnande; saknar ej begåfning, meon inskränker sig för 4 Gata öv allehanda saTkastiska önmärkningar och utfall, Med en flytandö . tunga har: naturen döremot uträstat biskop Genberg, som troligen af denna anledning -ej länge Sedan blifvit mväld i svönska akademin, Huruvida döck ej hans inträdestal kommer att utgöra en spik i det gamla såmfundets sarkofag, må vara onåindt. Kort sagdt, för att påträffa talanger, jomnbördiga med hrr Sundberg, Bring och Flonsburg, måste Man gå något in i IJoderna och hamna t. ex. -hos domprosten . Linder från Vesterås, f. d. professor i grekiskan vid Lunds universitet; Då någon af embetsbröderoa un: der diskussionen förplumpat sig genom bri stande sakkunskap eller på något annat sätt, har gorna hr Linder varit framme. och slagit den felaktige på fingrarne, I allmänhot skulle man kunna kalla honom den mest vakne representant, hvilken i dialektisk skärpa och kun skaper kanska ej lemnar någon efter sig. Autagligen kommer han att med tiden bekläda den ecklesiastika taburetten. Vända vi oss till universitetsombuden, så kan ej gerna blicken halka förbi professor Warkolm från Lusd, ef fulländad typ för hvad iman kunde kalla den evangeliskt-lutherska ofelbarheton. Vore ej tiderna så förvända, kunde han kanske bli en ny Peter af Amiens, ellet något dylikt. för den teologiska vetenska