ALSIOUS Hl I 9. MM.
dnsmetrotarrannEEOSO ROOS
Grupper och personager från
svenska kyrkomötet.
(Korrespondens till Helsingfors Dagblad.)
Att skildra denna kyrkliga församlings all-
männa fysionomi och hållning, det sätt hvarpå
talarne bete sig och andra små symptomer —
vore meningen med detta bref, ej att referera
hvad man ur de svenska bladen kan inhemta
om fattade beslut. Som läsaren säkert käns
ner, består mötet icke uteslutande eller ens
öfvervägande af egentliga andans män med
kappa och krage, mön sjelfva lekmännen här
se till en stör dei, så att säga, ganska vördiga
ut. Yngre element äro temligen sparsamt för
handen, men äfven de hvita hufvudena hålla
icke stånd mot majoriteten, ehuru visserligen
ett och annat svallande silfverhår angenämt
afbryter enformigheten. Bland medelålders-
männen framträda några, om icke många, kan-
tiga, asketiskt utpräglade anleten, hvilka kunna
föranleda till något allvarligare betraktelser.
Det stora hela består af representanter för en
juste milieu i ideel möning, och tankens
blekhet har icko öfverdrifvet angripit dem.
För att börja presentationen, så ära den som
äras bör! Församlingen eger en förträfflig
president, den äfven som andra kammarens
f. d. ordförande i vida krotsar värderade erke-
biskop Sundberg, som ock i denna förtroende.
ppat efterträdt Henrik Reuterdahl, och hvilken
land mycket annat förstår att hålla discipli-
nen vid makt. När hans starka stämma säger:
Jag anser svaret vara ja, eller jag anser
svaret vara nej, vågar icke gerha någon inom
kyrkomötet opponera sig — annat har det va-
rit vid riksmötet, der man oförskräckt brukat
begära votering, äfven när åskmoln synts lä-
grade kring talmansstolen; men någon egent-
lig upprorsanda har ej inträngt bland försams
lingens herdar, deras primås är i oqvald be:
sittning af respekten, Närmast högsätet kan
man få syn på Svea rFfikes öfriga biskopar
(sjelfskrifna ledamöter), vice talmannen Bring,
Innehafvare af denna funktion äfven vid det
första svenska kyrkomötet 1868, öfverherde i
Linköpings stift. Han påstås hafva varit af
försynen ursprungligen bostämd för en annan
teater än den kyrkliga, fastän han försakat att
bli den Talria, som kroppslig skönhet och spå-
oifik begåfning velat i förening åstadkommas.
I stället företog hen sig att som protessor i
Lund tillsammans med vännerha Sandberg och
Flensburg, hvars prelatensiska drag hu pryda
innehafvaren af Absalons stol, höja ortodoxiens
fana i en tidskrift, der man kunde få sö ut:
veckladt att intoleranson är fallt berättigad
ij likhet med många andra dylika vapen. Som
riksdagsman har Bring talat möt ävionans mya-
dighet, som enligt hans uppfattning står irak
strid med qvinnans räturliga ställting i farös
hället; han har vidare förföktåt arfsrättons
beroende ej på blodsbandet, utan på det me
delst äktenskapet sedliggjorda blodsbandet,
och han har ansett en föreslagen utvidgning
af de städers antal, der judar finge bosätta
sig, såsom en orättvisa mot de föreslagna
städerna, hvilka lätt kunde bli fullkomligt ju-
diska, och mente talaren, kan införandet af
ett sådant tillstånd vara likgiltigt, då kan kri
stendomen det äfven. Trots detta grymma
förfarande i teori; hat Bribg som enskild per-
son förvärfvat mångens sympäatior, äfven utan-
för de liktänkandes -:kröts;—-Bisköp: Fleni
burg gjorde sig i sina yngre år känd såsom
särdeles skicklig i att: tillämpa Hegels täror
på kyrkans. Man har af honom ön akademisk
afhandling Om Guds allestädestärvårelse,
hvari det visas att troenighetsdogmen är att
anse såsom kristendomens fundamentallära och
såsom det metafysiskå- grundlag, hvarigenom
den till sitt innersta väsen skiljer gig från de
båda föregående religionsformerna, judendom
och hedendom, samt att kyrkan är den gu
domliga allestädesnärvarelsens högsta, konkro-
taste form. Han har ock högtidligen vid detta
möte förklarat det vara hög tid att inöm kyr-
kan åtdraga tyglarne, hvilka synas honom hänga
alldeles för slappa. Dock uppträder han ej
med någon rigorism möt dem, som vilja helt
och hållet utträda ur evangeliskt:lutherska
kyrkan, för hvilken han, i betraktando af tids
omständigheterna, till och med finner benäm:
ningen statskyrka icke rätt lämplig.
Förutom detta triumvirat ha biskoparne vid
1873 åre kyrkomöte just ioke myckot att ber
römwa sig af. Hir Beckman, Björck och
Annerstedt göra visserligen sitt bösta för att
motarbeta alla reformer, men förmågan mot-
svårar långt ifrån viljan, och dö vinna föga
gehör. Biskop Rundgren, ögna kyrko-
mötets öppnande; saknar ej begåfning, meon
inskränker sig för 4 Gata öv allehanda
saTkastiska önmärkningar och utfall, Med en
flytandö . tunga har: naturen döremot uträstat
biskop Genberg, som troligen af denna anled-
ning -ej länge Sedan blifvit mväld i svönska
akademin, Huruvida döck ej hans inträdestal
kommer att utgöra en spik i det gamla såm-
fundets sarkofag, må vara onåindt.
Kort sagdt, för att påträffa talanger, jomn-
bördiga med hrr Sundberg, Bring och Flons-
burg, måste Man gå något in i IJoderna och
hamna t. ex. -hos domprosten . Linder från
Vesterås, f. d. professor i grekiskan vid Lunds
universitet; Då någon af embetsbröderoa un:
der diskussionen förplumpat sig genom bri
stande sakkunskap eller på något annat sätt,
har gorna hr Linder varit framme. och slagit
den felaktige på fingrarne, I allmänhot skulle
man kunna kalla honom den mest vakne repre-
sentant, hvilken i dialektisk skärpa och kun
skaper kanska ej lemnar någon efter sig. Au-
tagligen kommer han att med tiden bekläda
den ecklesiastika taburetten.
Vända vi oss till universitetsombuden, så
kan ej gerna blicken halka förbi professor
Warkolm från Lusd, ef fulländad typ för
hvad iman kunde kalla den evangeliskt-lutherska
ofelbarheton. - Vore ej tiderna så förvända,
kunde han kanske bli en ny Peter af Amiens,
ellet något dylikt. för den teologiska vetenska-