— 294 —
lösa raseri, som är döft för såväl lidandets
böner som rättvisans anspråk.
Han hade just ingenting sagt åt den qvinna,
från hvilken han nyss skilts; mön hin lem-
nade henne för att hämnas på den usling, som
velat böröfvå honom förömålet för häus lidel-
sefualla kärlek. Han skulle icke ha skonat en
enda lefvåtide varölse, som fiu ställt sig miel-
lan bonom och hans hämnd, och om det va-
rit honom möjligt, skulle han velat pina till
döde — genom de gräsligaste törtyrmedel —
den man, af hvilken Han trodde sig ha blif.
vit förrådd.
Han hade gått ifrån Marion, lofvande att
icke föröfva någon våldsbragd; men hon kun-
de ej undgå att märka att härunder passiofier
rasade i hans bröst, och att detta blod, som
alltsedan uråldriga tider gjort Strathmorörnes
grymhet beryktad och gifvit upphof till de-
rag heriska valspråk: Döda och skona icke,
nu råkat i svallning.
Ena liten hage skilde lady Vavasours villa
från den engelske baronens. Strathmore öpp-
nade grinden cch passorade denna hage. Re-
dan såg han mellan träden en grupp af her-
rar stå på terrassen framför sir Arthurs
boning. Tre af dem voro föf honom främ-
mande, den fjerde var Erroll, vid Bvilkögs
fötter ett par hundar lågo och lekte. Bakom
honom stodo gläsdörrärne till det mörka bi
blioteket öppna, framför honom låg det herrli-
ga solbelysta landskapst.