MV
Strathmore såg hönom, och hans hand om-
fattade hårdare den lilla fina, med ädelstenar
prydda spatserkäppen, som syntes passa till
ridspö åt en förnäm dam. När solen mellan
grenarne lyste på hans ansigte, hvilade öfver
detta ett uttryck af lugn och beslutsamhet;
men kring munnen spelade ett grymt leende,
som förrådde tillvaron af:den svartaste hämnd-
lystnad.
Då han nalkades gruppen, började hundar-
ne skälla, och Erroll vände sig om. Haris
anlete klarnade — ty han trodde att Strath-
more kom för att åter försona sig med ho-
nom, Visserligen hade för tolf timmar sedan
yttranden blifvit fällda, som gjorde ett sådant
antagande föga sannolikt; men hans eget sin-
ne, som aldrig förmådde länge bära hvad ondt
var, fann sig städse böjdt för förlåtelse, och Han
skulle äfven nu ha förlåtit fill och med så-
dana förolämpningar, som män eljest aldrig
ursäkta, för de tusen kära minnens skull,
hvilka fästade honom vid ungdomsvännen.
Han såg med en glad, vänlig blick på Strath-
more; och dentie fästade äfven sina ögon på
den man, hvilken en gång utsatt sig sjelf för
tigerns klor för att rädda honom. Men hans
min blef härunder ickö blidare; tvärtom
svartnade hans. ögon, om möjligt, ännu me-
ra, och han njöt redan af hämndens vällust.
Hans slägt hade: alltid törstat efter hännd
och hastigt, men tyst tillfredsställt detta be-
gär; dock hade dessa Strathmorer jomväl för-