SS MVA
— Jeg är galen, of ni så vill! Min Gud,
förbarita dig öfver migt... Ävnu håmjsg-als
drig bugat mig i stoftet för någön lefvande
Vvärelse, men jag gör det för er, Mariob, In-
gör. annan än mig skulle ni kunta älska, det
ju så? O! svåra, svarta! För himlens skull,
sög hvad ni döljer för rig! e
— Nej! u
Och i känslan äf sit obeskrifliga makt tänkte
hon blott på, huru outsägligt denne man älskas
då hennö.
— Lök icke med mig! botade Strathrorö
utom sig. BFäg mig santingen — sanningen!
— eller jag rycker er utan barmhbertighet ur
den mans armar, som röfvat er ifrån mig.
Iogen skall stjäla ifrån mig öns ön af era
blickar och döck lefvå...
Med möda framsade han desså ord; så djupt
var hån uppskakad; fy hans lif, merä äl haåts
lif, berodde af dennä qvinnas kärlek. Hon
sög, att det icke längre gick an att leka med
hönom, hon såg, att ällt hvad han sagt skulle
bli utfördt, hon förstöd att han — tåck vare
denna passionerade svårtsjuka — icke läögrö
vår hennes slaf, utån i stället bliftit hönnöes
beherrskate, och Marion Vaväsour förskräck-
tes för haus blick, för hans handtryckning —
hon fruktadö den kraft; som hon sjelf fråm-
besvurit.
Men denna qvinna förstöd konsten att be-
handla männen så som hvars och ens lynne
och ställning kräfde. Ömt smekte hon hans