gerna behålla, om ni så behagar, men den
man, som delar dem, skall aflägga 1äkenskap
inför mig. .
— Ni är förryckt, Cecill ropade Marion Va-
vasour, och i hennes ögon framlyste denna
förtret, som är vanlig hos bortskämda skön-
heter, då de någon gång ej få sin vilja fram.
Men hennös lilla hand, som åter vidrörde hans
arm, förrådde genom sin darrning en inre ån-
gest. Jag förbjuder er att utföra hvad ni har
i tankarne. Mitt namn får icke bli omta-
ladt i sammanhang med en sådan strid, så-
som vore jag en dansös eller en blomster-
flicka. Jag förbjuder det — jeg säger: det
får icke skel
— Låt mig gå! ropade Strathmore, så upp-
retad att han icke sjelf visste hvad han sade.
Låt mig gå! Ni har ljugit för mig, och jag
vill veta hvad som gjort denna lögn nödvän-
dig. Ni brände upp brefvet för att jag icke
skulle få läsa ett ord deraf. Jag har rättig-
hot att söka utforska hvad det var för ord,
som ovilkorligen vittnade om en trolöshet mot
mig. Jag kan icke med våld aftvinga. er en
bekännelse, men jag går dit, der det står mig
öppet att använda hvilka medel rom helst för
att bringa sanningen i dagen. Och vid Gad,
det säger jag att, om...
Han kurde icke uttala den förfärliga tan-
ke, som härefter följde i hans själ. Han
vred händerna i förtviflan och utbrast efter
en stund: