IOr dess värdande.
Tenhalt den 13 oktober 1872.
4. H. Sandblad,
Småprat.
Länge tänkte vi att hösten detta år skulle
försumma sinn fatalior och ej komma hit.
Augusti månad slutade; september uppgick,
stod på sin middagshöjd och steg ned i sin
graf, men ännu h.de knappast några tecken
till höst börjat visa sig. Naturen, hvilken,
såsom femininum betraktad, ovilkörligön må-
ste vara kokett, 8tod än i eftersommarens
grönaste drägt; en viss ungdomlig fraicheur
förmärktes hos henne, liksom hos dessa
älskvärda damer; hvilka tiden vördhadsfullt
passerar utan att pländra deras fägring.
Med oktober månads inträde tog dock na-
iufen ut sin rätt, eller rättare tog hösten
ut sin rätt hos nattren, och lunden gul-
nade, marken svartnade, vinden förskaffade
sig något af is i sina vingar och himme-
len anlade denna egendomligt dunkla, sttin-
dom gråtmilda färgton söm utmärker natu-
rens tredje årstid.
Dock, för Stockholm hade det derige-
nom ej inträdt någon höst. Naturen må
vara öde och tom, beröfvad all sommarens
skönhet — så länge ännu musikens toner
Jjuda från Strömparterten; så länge ännu
ängsluparno gufiga öfver till Djurgården,
till kung Wilhelms förtrollande palats, till
Hasselbacken, så länge är det ännu sommar
för Stockholm. Det är således först un-
der den förflutna veckan som det märkt,
till sin förvåning, att hösten är kommen.
Tisdagen den 14 oktober var den dag som
utgjorde råmärket, ty då stängdes Hassel.
backen, då stängdes Strömparterren, då lade
sig ångsluparne som trötta fjärilar till hvila.
Den färgrika sagan mea Wien-damorkestern,
lifgardets musikkår, sextetten, fester, fyllda
glas, glada infall — allt är slut; den nye
Phoenix uppstår ej förrän en jublande vin-
terdag. Men söm man vet är sjelfva solen
störst och mest lysande i sin nedergång. Så
äfven Davidson, när han degen efter den
ödesdigra tisdagen inbjöd ett flertal af goda
vänner och glada själar att å Hasselbacken
dricka graföl efter den hänsomnade glada
tiden — minnet af detta skall fortfara till
dess nöjets och löjets kungaborg, Hassel-
backen, äter låter sina portar uppX,
Men fastän hösten faller på och mörker
och köld börja omgifva oss, äro vi dock
varma i själ och bjerta; detta kunna nord-
polsfararne med Nordenskiöld i spetsen in-
tyga. Festen för dessa vetenskapens käm-
par å Phoenix i måndags var storartad.
Man sparade ej på tal och loford för qväl-
lens bjeltar, hvilka dock voro och äro mer
än den qvällens hjeltar, de äro tidehvarfvets.
Hedbergs allvarsamma och Jolins lekande
sångmö uppträdde på festen, båda i den
skönaste drägt. Kraschaner och stjernor
sväfvade om hvarandra; allt hvad Stock-
holm har framstående — utom af börsen —
befann sig der. Det var sannerligen ett
annat sällskap för de käcke nordpolsfararne
än isbjörnarne, med hvilka de bott vägg om
vägg kort förut. Här var lika varmt, i
dubbel mening, som det i närheten af nord-
polen är kallt — här fanns icke ens nå-
gon is alls. Höjdpunkten af festen var
ärdock professor Nordenskiölds halfva Bra-
gelöfte vid bägaren att han än en gång ville
draga åstad för att eröfra nordpolens fäst-
ning — ett Bragelöfte, i sanning öfvergå-
ende hvilken forntida konungs som helst.
Dessa voro nu de rom slutit förbund mot
isen; men att våra vänner bsptisterna äro
de som slutit förbund med vattnet är ju
bekant; för öfrigt visade detsig i måndags.
Då inträffade att genom en olyckshändelse
det tagit eld i deras ståtliga byggnad, Be-
telkapellet. Men här, i motsats till andra
ställen upptäcktes elden genast; här var
vatten straxt till hands, hvilket är mindre
att undra på, så att den hotande elden ome-
delbart fick sig en och annan XbaptistareX.
Här, i motsats till andra ställen, anlände
släcknipgsmanskapet redan innan brandsigna-
ler behöfde användas och döpte eldsvådan så
grundligt att den dog på kuppen. Til
råga på allt lät vår Herre vid eldsvådans
början det grundligaste ösregn besöka jor-
den, men hvilket genast upphörde vid elds-
vådans slut.
Men de som ej äro vänner af vattnet, isyn-
nerhet när det uppenbarar sig under form
af regn, äro Stockholms. arme husville,
hvilka dagligen och nattligen få vidkännas
dess grymhet i de bofälliga vedskjul, to-
bakslador, stall o. s, v. som de få bebo.
Det der aprilnarrit midt i oktober månad
hafva vi redan omnämt. Man har förlorat
sig i gissningar öfver, hvem denne märk-
värdige, af. Jagbladet ocensurerade annon-
sör kan vara. Somlige hafva förmenat att
han är en husvill, som trott att dylikt möte
skulle ditkallat någon eller några framstå-
ende personer, hvilka, när de sett nöden
för ögonen, skulle beslutit något till de
husvilles bästa. De husville sjelfva trodde
alla med bitterhet att man drifvit ett då-
ligt skämt med dem. Vi veta ej, hvad vi
skola tro, om ej det att 4Stockholmskor-
respondensX4, hvilken förfen tid sedan påstod
att inga andra husrille än XlogerareX finnas i
Stockholm, fått samvetsagg, börjat tvifla på
riktigheten af sin uppgift och derför genom
annonsen sammankallat de möjligen hus-
ville i Stockholm, Han fick då tillfälle att
öfvertyga sig om att sålana verkligen fin-
Mn
RR LL RT a YA a