IOr dess värdande. Tenhalt den 13 oktober 1872. 4. H. Sandblad, Småprat. Länge tänkte vi att hösten detta år skulle försumma sinn fatalior och ej komma hit. Augusti månad slutade; september uppgick, stod på sin middagshöjd och steg ned i sin graf, men ännu h.de knappast några tecken till höst börjat visa sig. Naturen, hvilken, såsom femininum betraktad, ovilkörligön måste vara kokett, 8tod än i eftersommarens grönaste drägt; en viss ungdomlig fraicheur förmärktes hos henne, liksom hos dessa älskvärda damer; hvilka tiden vördhadsfullt passerar utan att pländra deras fägring. Med oktober månads inträde tog dock naiufen ut sin rätt, eller rättare tog hösten ut sin rätt hos nattren, och lunden gulnade, marken svartnade, vinden förskaffade sig något af is i sina vingar och himmelen anlade denna egendomligt dunkla, sttindom gråtmilda färgton söm utmärker naturens tredje årstid. Dock, för Stockholm hade det derigenom ej inträdt någon höst. Naturen må vara öde och tom, beröfvad all sommarens skönhet — så länge ännu musikens toner Jjuda från Strömparterten; så länge ännu ängsluparno gufiga öfver till Djurgården, till kung Wilhelms förtrollande palats, till Hasselbacken, så länge är det ännu sommar för Stockholm. Det är således först under den förflutna veckan som det märkt, till sin förvåning, att hösten är kommen. Tisdagen den 14 oktober var den dag som utgjorde råmärket, ty då stängdes Hassel. backen, då stängdes Strömparterren, då lade sig ångsluparne som trötta fjärilar till hvila. Den färgrika sagan mea Wien-damorkestern, lifgardets musikkår, sextetten, fester, fyllda glas, glada infall — allt är slut; den nye Phoenix uppstår ej förrän en jublande vinterdag. Men söm man vet är sjelfva solen störst och mest lysande i sin nedergång. Så äfven Davidson, när han degen efter den ödesdigra tisdagen inbjöd ett flertal af goda vänner och glada själar att å Hasselbacken dricka graföl efter den hänsomnade glada tiden — minnet af detta skall fortfara till dess nöjets och löjets kungaborg, Hasselbacken, äter låter sina portar uppX, Men fastän hösten faller på och mörker och köld börja omgifva oss, äro vi dock varma i själ och bjerta; detta kunna nordpolsfararne med Nordenskiöld i spetsen intyga. Festen för dessa vetenskapens kämpar å Phoenix i måndags var storartad. Man sparade ej på tal och loford för qvällens bjeltar, hvilka dock voro och äro mer än den qvällens hjeltar, de äro tidehvarfvets. Hedbergs allvarsamma och Jolins lekande sångmö uppträdde på festen, båda i den skönaste drägt. Kraschaner och stjernor sväfvade om hvarandra; allt hvad Stockholm har framstående — utom af börsen — befann sig der. Det var sannerligen ett annat sällskap för de käcke nordpolsfararne än isbjörnarne, med hvilka de bott vägg om vägg kort förut. Här var lika varmt, i dubbel mening, som det i närheten af nordpolen är kallt — här fanns icke ens någon is alls. Höjdpunkten af festen var ärdock professor Nordenskiölds halfva Bragelöfte vid bägaren att han än en gång ville draga åstad för att eröfra nordpolens fästning — ett Bragelöfte, i sanning öfvergående hvilken forntida konungs som helst. Dessa voro nu de rom slutit förbund mot isen; men att våra vänner bsptisterna äro de som slutit förbund med vattnet är ju bekant; för öfrigt visade detsig i måndags. Då inträffade att genom en olyckshändelse det tagit eld i deras ståtliga byggnad, Betelkapellet. Men här, i motsats till andra ställen upptäcktes elden genast; här var vatten straxt till hands, hvilket är mindre att undra på, så att den hotande elden omedelbart fick sig en och annan XbaptistareX. Här, i motsats till andra ställen, anlände släcknipgsmanskapet redan innan brandsignaler behöfde användas och döpte eldsvådan så grundligt att den dog på kuppen. Til råga på allt lät vår Herre vid eldsvådans början det grundligaste ösregn besöka jorden, men hvilket genast upphörde vid eldsvådans slut. Men de som ej äro vänner af vattnet, isynnerhet när det uppenbarar sig under form af regn, äro Stockholms. arme husville, hvilka dagligen och nattligen få vidkännas dess grymhet i de bofälliga vedskjul, tobakslador, stall o. s, v. som de få bebo. Det der aprilnarrit midt i oktober månad hafva vi redan omnämt. Man har förlorat sig i gissningar öfver, hvem denne märkvärdige, af. Jagbladet ocensurerade annonsör kan vara. Somlige hafva förmenat att han är en husvill, som trott att dylikt möte skulle ditkallat någon eller några framstående personer, hvilka, när de sett nöden för ögonen, skulle beslutit något till de husvilles bästa. De husville sjelfva trodde alla med bitterhet att man drifvit ett dåligt skämt med dem. Vi veta ej, hvad vi skola tro, om ej det att 4StockholmskorrespondensX4, hvilken förfen tid sedan påstod att inga andra husrille än XlogerareX finnas i Stockholm, fått samvetsagg, börjat tvifla på riktigheten af sin uppgift och derför genom annonsen sammankallat de möjligen husville i Stockholm, Han fick då tillfälle att öfvertyga sig om att sålana verkligen finMn RR LL RT a YA a