var att bringa striden mellan kyrka och stat till ett slut. Det är måhända på grund sf mer eller mindre bestämda underrättelser i denna riktning som påfven tillställt kejsaren den bekanta egenhändiga skrifvelsen, hvilken åter föranledt kejsarens svar. Detta innebär bland annat ett fullständigt förnekande af de nyssnämda ryktenas sanning och visar huru fullkomligt kejsaren gillar Bismarcks och sin regerings åtgårder i dessa fall. För öfrigt gäller om offentliggörandet af dessa bref detsamma som Bismarck en gång i riksdagen yttrade om offentliggörandet af politiska depescher: 4När diplomatin börjår offentliggöra sina noter af senaste dato, är det ett säkert tecken till att situationen blifvit kritisk.4 Striden mellan kyrkan och staten är också verkligen nu häftigare än någonsin. Erkebiskop Ledochowski i Posen — som för öfrigt för närvarande är ganska sjuk — har som bekant är flera gånger blifvit bötfälld och hans lön har på länge ej blifvit utbeteld. Nu har han i sin organ inom pressen förklarat att han icke vill ge efter och att han är beredd att underkasta sig de yttersta konseqvenserna af statsmaktens ingrepp, under det å andra sidan den officiösa Prov. Corresp. otvetydigt låter honom förstå att han i så fall skall komma att dela samma öde som erkebiskop Mermillod i Schweiz eller Folinsky i Wersschau, det att bli förvisad ur landet. Biskopens hufvudförseelse är, som man vet, att han utnämt prester utan regeringens sanktion och man har derför äfven samtidigt inskridit mot dessa. Msn har fråntagit dem kyrkoböcker, sigill och dylikt och tillkännagifvit för dem att för bvarje kyrklig förrättning de utföra komma de att plikta 100 tbaler. De ha emellertid alla svarat att de i dylika saker blott åtlyda sitt religiösa öfverhufvud. I följd häraf stå för närvarande ett tiotal socknar utan någon prest, och om en öfverenskommelse icke kan bringas till stånd, skall regeringen förmodligen utnämna prester utan biskoplig sanktion. En annan fråga blir då om man skall lyckas få andliga som äro villiga härtill. Af de andra biskoparne har biskopen i Ermeland — Ostpreussen — slutit sig till Ledöchowski, biskopen af Köln har exkomräunicerat två gammalkatolska prester, biskopen af Paderborn är åtalad för att ha tillsatt prester och det anslag hvarigenom detta bragtes till allmänhetens kännedom blef natten efter uppspikandet nedrifvet. Biskopen af Breslau är likaledes i konflikt med regeringen. Uader dessa omständigheter har det väckt icke ringa; uppståndelse att dr Reinkens, gammalkatolikernas valde och af regeringen utnämde biskop, nyligen aflsgt den föreskrifna eden till staten. Detta försiggick med viss högtidlighet i ecklösiåstikdepartementets sal i Berlin och eden, i hvilken biskopen förpligtar sig att vara konurgen underdånig, trogen och tillgifven, att iskttaga lagårne, söka göra sin -menighet till goda undersåter och om han finner den arbeta mot regeringen då upplysa denna derom, åtotges utförligt i de tyska tidningarne. Det är icke lätt att förutse utgången af dehta strid i Preussen, isynnerhet som regeringarne i de näst största tyska staterna, Bajern och Wirtemberg, icke göra min af att följa furst Bismarcks exempel.