Teatrarne.
Kungl. operan.
Midsommarnattsdrömmen.
Den dramatiska konsten såväl som den
musikaliska går numera bäst framåt när den
går tillbaka, nemligen i tiden... Man säger
att allting fortskrider och förkofras, hvilket
ock har sin riktighet, om man nemligen mär-
ker på riktningen af dessa framsteg. Vår
tid eger många talanger, men knappt någon
enda sekularstorhet, åtminstone i konstväg;
dess uppgift är ej att skapa, mena att lära
sig begripa, och detta tycks nästan vara
ännu svårare, De hädangångna stora skal-
derna och tonsättarne voro merendels föga
förstådda af sin samtid, emedan de alltid
stodo någon medelmåtta i vägen, men de
väntade sig en bättre. uppfattning af en
efterverld, och på det att denna icke måtte
förgäta sin skyldighet, så indrog. ödet tills-
vidare den högre snillebegåfningen, hvilket
tvang släögtet att ur det förflutnas skatt-
kaämmare söka upphjelpa armodet. I denna
framtid befinna vi oss nu, och den pågår
som bäst.
För att nu stanna vid den store britiske
skalden, som visserligen redan hos sin sam-
tid egde ett slags popularitet, men sedan i
långa tidet var nästan bortglömd, så är det
först i senare tider som man Hos oss inrymt
honom en vidsträcktare plats på scenen.
Hamlet var först nästan det enda Shake-
speare-drama som fick skrida öfver våra
tiljor; det gjorde alltid lycka, troligen ge-
nom sina stora teatereffekter, och dervid
stannade det. Nu här man gått längre, äf-
ven till lustspeler, och ehuru det stundom
bar emot, så tog dock saker, till följd af
sin inneboende kraft, alltmera ät sin rätt.
Bålunda blef äfven ett af poesiens största
under, Midsommarnattsdrömmen, synligt på vår