Teatrarne. Kungl. operan. Midsommarnattsdrömmen. Den dramatiska konsten såväl som den musikaliska går numera bäst framåt när den går tillbaka, nemligen i tiden... Man säger att allting fortskrider och förkofras, hvilket ock har sin riktighet, om man nemligen märker på riktningen af dessa framsteg. Vår tid eger många talanger, men knappt någon enda sekularstorhet, åtminstone i konstväg; dess uppgift är ej att skapa, mena att lära sig begripa, och detta tycks nästan vara ännu svårare, De hädangångna stora skalderna och tonsättarne voro merendels föga förstådda af sin samtid, emedan de alltid stodo någon medelmåtta i vägen, men de väntade sig en bättre. uppfattning af en efterverld, och på det att denna icke måtte förgäta sin skyldighet, så indrog. ödet tillsvidare den högre snillebegåfningen, hvilket tvang släögtet att ur det förflutnas skattkaämmare söka upphjelpa armodet. I denna framtid befinna vi oss nu, och den pågår som bäst. För att nu stanna vid den store britiske skalden, som visserligen redan hos sin samtid egde ett slags popularitet, men sedan i långa tidet var nästan bortglömd, så är det först i senare tider som man Hos oss inrymt honom en vidsträcktare plats på scenen. Hamlet var först nästan det enda Shakespeare-drama som fick skrida öfver våra tiljor; det gjorde alltid lycka, troligen genom sina stora teatereffekter, och dervid stannade det. Nu här man gått längre, äfven till lustspeler, och ehuru det stundom bar emot, så tog dock saker, till följd af sin inneboende kraft, alltmera ät sin rätt. Bålunda blef äfven ett af poesiens största under, Midsommarnattsdrömmen, synligt på vår