me famn och välkomna honom med de ljufvaste gmekord. — Ack, min goda ongel, hviskade han ömt, när hennes kind, som ännu bar den rodnad, hans kyss qvarlemnat, smög pig intill hang. Derpå fortfor han, talande med bitterhet om hvad som sysselsatt hans tankar: — Ack! hvarför är menniskornas oförnuft så olycksbringande för dem sjelfva, att de förakta en kärlek, sådan som din, hvilken är ren och helig, så att Gud sjelf blickar med välbebag derpå, och i stället öfverlemna sig åt brottsliga lidelser, hvilka berusa dem för några korta stunder, men sedan lemna efter sig en förbkärjad själ! Hon trodde, att, han endast tänkte på deras egen kärleks ljufhet samt tyckte synd om ånga, som aldrig erfarit någon sådan; nneg leende, tacksamma blick sökte