me
famn och välkomna honom med de ljufvaste
gmekord.
— Ack, min goda ongel, hviskade han ömt,
när hennes kind, som ännu bar den rod-
nad, hans kyss qvarlemnat, smög pig intill
hang.
Derpå fortfor han, talande med bitterhet om
hvad som sysselsatt hans tankar:
— Ack! hvarför är menniskornas oförnuft
så olycksbringande för dem sjelfva, att de
förakta en kärlek, sådan som din, hvilken är
ren och helig, så att Gud sjelf blickar med
välbebag derpå, och i stället öfverlemna sig
åt brottsliga lidelser, hvilka berusa dem för
några korta stunder, men sedan lemna efter
sig en förbkärjad själ!
Hon trodde, att, han endast tänkte på deras
egen kärleks ljufhet samt tyckte synd om
ånga, som aldrig erfarit någon sådan;
nneg leende, tacksamma blick sökte