En höstmorgon vid Uggleviken.
När i södern nattens skuggor vika, träder
dagen plötsligt fram i sin fulla skrud. Icke så
i norden ; der kämpår natten hårdnackadt emot.
Ea bred blodstrimma betecknar då Kennes
väg och småningon faddra fenor af purpur
och gäll i den fiyendes spår. Det är den
segrande dagens bantr — gryning är dess
namn, Just under en sådan skärmytsling
på himlafästet börja vi färden.
Många vägar bära till Rom och så äfven
till Uggleviken, men från Ladugårdslandet
välja vi helst den som går igenom Karl XV:s
ort och äro då strax inne i skogen, der vi
ortgå, utan att vika af. Några hundra steg
ifrån porten går vägen uppför en backo,
som är omhöljd af en tät barrskog, men öf-
verst på krönet ha några björkar tagit plats,
mellan kvilka naturen bildat en ypperlig
bänk af granit, Härifrån utbreder sig det
grannaste skogsstycko för ögat, ty backen
stupar brant ned i ängen, hvilken i norr
begränsas af en hel flock yfviga ekar. Vä-
gen, som hittills gått med dystra furor vid
sidan, får nu idel leende björkar i sällskap,
dessa vackra träd, hvilza väl ej trotsa vin-
dsn som eken, men i stället bjuda honom
till lek med sina mjuka hängen, hvarför
han ock gerna höres hviska i deras kronor.
Na äro de dock gula och ha redan börjat
strö sina löf på marken. Vid grinden stan-
na björkarne, och barrskogen träder åter
fram, denna gång på höga mossklädda berg
ömsesidigt om vägen. Men träden bära täta
forshufvor — liksom de icke vore vakna
ännu. Vi böja ned en späd fura och finna
toppen alldeles öfverspunnen af den finaste
väf, så fin att den under vanliga förhållan-
den ej skalle synas, men nu har den star-
ka höstdaggen smyckat hvarenda liten tråd
med de skönaste perlor. De sitta så tätt
och regelmässigt, att juveleraren skulle skatta
sig lycklig om han kunde imitera dem tro-
get. Det är spindeln, som så oförtrutet dra-
git sina nät för stackars flugor, men nu
sitter han så genomvåt och skamflat öfver
den list, som naturen afslöjat så plötsligt.!)
Något längre bort vid foten af en åldrig
tall rör sig ett annat lif. Det är en hel
koloni af myror, som här byggt sin stack —
anledning nog till betraktelser. Fjerran
från verldens buller synes det lilla samhäl-
let här lefva i ostörd lycka. Den gemen-
samma boninogen är till formen ej olik de
första försöken till mensklig byggnadskonst
— de egyptiska pyramiderna — och ger
dem icke heller efter i storlek, förhållnings-
vis till byggmästaren. ?) Ehburu bikupan i
allmänhet framställes som idoghetens sinne-
bild, är dock verksamheten väl så trägen
uti myrstacken, men arbetet göres här med
mindre buller. Dock kan granskaren för-
nimma ett lätt sorl, om örat lägges nära
stacken då arbetet är lifligt. Intrycket häref
förekommer som det finaste pirno af vindens
sus i trädtopparne, men än mera underbart
och hemlighetsfullt. ?) - Den djupa tystnad,
som råder vid den lilla pyramiden, afbrytes
omsider af en skällas vemodiga klang och
snart eo vi en hel flock betande ker, hvilka
likeom vi, ämna sig ner till källan vid
Uggleviken. Sedan vi lemnat myrstacken
just der sidovägen går till Fiskarstugan, ha
vi ännu några minuters vandring, hvarefter
skogen öppnar sig och bildar en stor krets
på en lindrig dalsönkning, i hvars famn den
för alla stockholmare så välbekanta källan
är belägen. Efter korna kommer kogum-
man med sitt ko all, som trefaldigt upp-
repas af traktens eko, Det leder tanken
tillbaka på herdelifvets idylliska tid med
sina skiftande sagor och äfvontyr. Men
snart störes idyllen af orediga ljud. Men-
niskors glada hojtande och skratt, med hvil-
ket toner af instrumenter blanda gig, komma
allt närmare.
Ea skara uogdom är uto på lustvandring.
Dragbarmonika cch fiol spelas af två bagare
— det är frimåndag — och snart valsar
kela dussinet gesäller och pigor kring käl-
lan. Icke är det elfvors dans på daggigt
gräs, men både musik och dans äro dock
bällna i stil med omgifningens lyriska stäm.
ning. Glädjen står i högan sky och allt-
emellan ilar man till källans brädd att homta
svalka af dess iskalla vatten. Men det är
med dans som med visor, de vackra äro ej
långa, och när musikea spelar till uppbrott,
tågar skaran hän emot 4Drottning Kristi-
nas vägX, sjungande:
CVid vassen af den krökta ström,
Som tycktes kärlek, kärlek susa,
Låt ömma känslor dig förtjusa,
Var lycklig, älska, njut och dröm.
Sitt lugn den aldrig återfår,
Som med en trogen skönhet bryter.
Om fasen band ban sedan knyter,
Ska!l ångren flyga i hans spår.
!) Redan år 1757 utgaf C. Clerck ett förträff.
igt arbete öfver några och sextio arter svenska
spindlar, hvilket rekommenderas till genomläs-
ning.
?) Chafas pyramid uppnår omkring 80 gånger )
byggmästarns höjd, medan stacken reser gig till
väl 100 gånger myrang storlek.
?) Stackens invånare utgöras af två klasser,
32 för arb.tst och en för fortplavtsingen. Till
len förr, höra ofruttiamma och vinglösa honor,
ill den senare deremot.hannar och honor för.
sedda med rätt stora vingar. Vid Parniogstiden,
iom understundom infaller på efterhösten, svär-
na de bevingade myrorna omkring högt uppe i
uften, hvarifrån de parvis nedfalla till marken,
å att peroingen synes försiggå under sjelfva
lygten. Knappast återkomna till jorden från
leana flygtiga kärlek, förlora honorna sina vingar
;ch hanarne sitt lif, hvarefter de förra återvända
ill kolonien, der de öfverviatra tillsammans med
arbetarne.