som redan från bergsfoten syntes spärra vägen mot norr. Uppkomne på bergshöjden, hade vi en vidsträckt utsigt, hvilken visade, att hafvet norr om Sjuöarne var betäckt af ett virrvarr af tätt mot hvarandra: tornade höga ismassort), ingenstides afbrutna hvarken af öppet vatten eller af något jemmare isfält, längs med hvilket en möjlighet skulle förefuonits att med våra tungt lastade slädar tränga fram. Denna syn var för mig så mycket mera öfverragkande, som jag vid två föregående tillfällen från närbelägna bergstoppar varit i tillfälle att öfverskåda just samma del af polarbassinen och då funnit den bilda ett oafbrutet, jemnt istäcke, hvilket icke tycktes uppställa några alltför stora svårigheter för en slädfärd, om ock man alltid måste vara beredd på att bär och der möta svårpasserliga ställen. Detsamma tyckes äfven såväl Parrys som Scoresbys och vår egen erfarenhet 1868 (vid 81 gr. 42 min.) bekräfta. Sådan gom polarisen norr om Sjuöarne nu var beskaffad, var det deremot tydligen omöjligt att kunna öfver densamma framtränga ens en enda rad, och ett fortsättande af vår slädfärd i nordig riktning således alldeles ändamålslöst. Om vi hade lyckats uppföra vårt vinterhus på Parry-ön i stället för på stranden af Mosselbay, så hade vi äfven med nuvarande isförhbållanden kunnat, genom föregående rekognosceringar åt olika håll, taga rätt på en för våra färder mot norden mera gynnsam terräng, Ltan att derigenom det för den egentliga slädfärden afsedda proviantförrådet behöft underkastas någon förminskoing. Nu var detta deremot omöjligt, emedan härige: nom en så stor minskning i det proviantförråd, hvarmed våra slädar ännu voro belastade, egt rum, att det som blifvit qvar ej skulle varit tillräckligt för att eng under de gynnsammaste isförhållanden nå synnerbgen låvgt vorrut. Härtill kom, att jag med anledning af isförhållandena under vintern och det öppna vattnet, som redan visat sig vester om Schoalpoint, hoppades att vi med ångbåten Polhem skulle kunna något senare på sommaren, men dock tidigt nog, uppsöka en tillräckligt högt mot norden belägen utgångspunkt för en ny slädfärd, som kanske kunde med fulllastade slädar börja vid en breddgrad betydligt nordligare än Sjuöarne. Dessa omständigheter förmådde mig ait icke nu fortsätta en färd rorrat, hvars utgång i alla fall var på förhand gifven. På det att den på denna slädfärd redan nedlagda mödan ej mårta gå förlorad, valde jag dock för återfärden ej den direkta väg vi kommit, utan vägen rundt om Nordostlandet, hvarigenom utsigt förefanns att kunna fastställa detta lands omtvigtade gräns mot öster, att utreda dess geologi, beskaffenheten af dess inlandsie, utsträckningen af de öster om Nordostlandet belägna ögrupper 0. 8. v. Äfven med denna mycket betydliga omväg hoppades vi kunna vara åter vid vårt vinterqvarter om 20 å 30 degar, således tids nog för anställandet af det andra försöket för framträn: gande norrut. Återfärden upptog dock såsom af nedanetående kommer att synas, oaktadt åtskilliga inskränkningar i den ursprungliga resplanen måste göras, öfver 40 dagar och blef förenad med vida större besvärligheter, svårigheter och faror än vi förmodat, men äfven den vetenskapliga vinsten blef rikligare än vi väntat, isynnerhet genom de nya upplysningar vi här erhöllo rörande den spewsbergska inlandsisens beskaffenhet — i mer än ett hänseende betydligt afvikande från inlandsisen i de af mig besökta, 10 grader eydligare belägna trakter af Grönland, Sedan vi för att lätta våra slädar lemnat båten Efvensom åtskilliga andra effekter, hvilka numera ej voro absolut nödvändiga, qvar vid vårt rastställe på Phipps ö, bröto vi den 18 maj upp. tagande vägen söder om Martins ö, mot Kap Platen. I början hade vi godis, så att det gick raskt framåt; men då vi närmst oss längden af Martins ös sydBatra udde, mötte oss en ytterligt svår skrufis, öfver hvilken vi endast ytterst långsamt konde framtränga. Denna obehagliga terräng fortfor här och der med, åfbrott af. jemna isfält ända till Kap Platen, som till följd häraf nåddes först den 23. Afståndet mellan Kap Platen och vår vändpunkt på Phipps ö är dock endast 20 minuter, eller 3Vg svenska mil. Den skrufis vi sålunda passerade bildas ej af kolossala isklippor eller isberg, utan af kantiga isblock, staplade löst öfver hvarandra till pyramider eller isvallar af 30 fots böjd, hvilka voro hopade till hvarandra så tätt, att mellanrummet mellan dem mångenstädes ej ens var stort nog för tältet. Sjelfva isblockens sidor voro betäckta med praktfulla, vid minsta stöt nedfallande kristaller af is, löst fogade till hvarandra, likt de isnålar, som bilda rimfrosten, men här, i isens hemland, ofta öfver en tum i genomskärning. Mellan isblocken lågo större eller mindre qvantiteter af snö, som på de ställen, der skrufisfältet bildat sig under denna vinter, var töga djup samt ytterst lucker och lös och i så fall föga hindrande för vår framkomst, på andra ställen åter, der iskasten?) härrörde från ett föregående år, djup och temligen packad, dock icke nog hårdt för att bära fotgängare och i så fall ytterst besvärlig och -mödosam. För att bana väg för slädarne måste yxa och spade ständigt anlitas, och äfven med yttersta ansträngning kunde man mången dag ej framtränga en enda minut ( Ja svensk mil). Härtill kom, att under nästan hela den tid, vi vandrade bland denna skrufis-terräng, liksom under större delen sf vår slädtärd, en så svår isdimma var rådande, åtminstone närmast horisonten, att man oftast måste framgå på slump, utan val af väg. Det hände t, ex. flera gånger, att vi timtal framgingo på en ytterst svår terräng, oaktadt vi, då laften tillfälligtvis lättnade, upptäckte, att vi hade jemna isfält tätt bredvid oss. En mängd isbjörnar syntes under vår öfverfärd och nästan öfverallt var. isen gemomkorsad af björnspår. Äfven denna ödsliga isterräng utgör således ett tillhåll för vertebrerade land-djur, oaktadt man har svårt att förstå anledningen, hvarför björnen med förkärlek tyckes uppebålla eig härstädes, då hvarken några skälbäl eller nåyra lefvande djur, som kunna utgöra föremål för björnens jagt, syntes till. Eget var att se den omsorg, med hvilken björnen väljer den lämpligaste och minst besvärliga vägen, undvikande stora iekast och alltför djupa snödrifvor — ifall ej drifvan är af stormarne tillräckligt packad för avt bära dess tunga men på breda labbar stödda kropp. Då såsom ofta var fallet isdimman hindrade oss-att sjelfva-leta ut den fördelaktigaste vägen och björnspår förefunnos i riktningen för vär förd, följde vi:derför, dessa mången gåpg låoga. stycken; och funno oss merendels väl dervid. Deremot hade yi hittillg varit mindre lyckliga i försöken avb fälla de björnar, sem nalkades oss; oaktadt vi voro mycket angelägna härom, dels för köttets, dels för späckets skull. ; Orsaken härtill var, att våra )ägare till en början sökte. utan synnerlig försigtighet smyga sig på björnen, Hvilken, vaken och van som han är, härvid alltid började retirera, merendels långsamt och i tusen bugter, men alltid tillräckligt-hastigt AR rar TR