som redan från bergsfoten syntes spärra vägen
mot norr.
Uppkomne på bergshöjden, hade vi en vidsträckt
utsigt, hvilken visade, att hafvet norr om Sju-
öarne var betäckt af ett virrvarr af tätt mot
hvarandra: tornade höga ismassort), ingenstides
afbrutna hvarken af öppet vatten eller af något
jemmare isfält, längs med hvilket en möjlighet
skulle förefuonits att med våra tungt lastade slä-
dar tränga fram. Denna syn var för mig så myc-
ket mera öfverragkande, som jag vid två föregå-
ende tillfällen från närbelägna bergstoppar varit
i tillfälle att öfverskåda just samma del af polar-
bassinen och då funnit den bilda ett oafbrutet,
jemnt istäcke, hvilket icke tycktes uppställa nå-
gra alltför stora svårigheter för en slädfärd, om
ock man alltid måste vara beredd på att bär och
der möta svårpasserliga ställen. Detsamma tyc-
kes äfven såväl Parrys som Scoresbys och vår
egen erfarenhet 1868 (vid 81 gr. 42 min.) bekräfta.
Sådan gom polarisen norr om Sjuöarne nu var
beskaffad, var det deremot tydligen omöjligt att
kunna öfver densamma framtränga ens en enda
rad, och ett fortsättande af vår slädfärd i nord-
ig riktning således alldeles ändamålslöst.
Om vi hade lyckats uppföra vårt vinterhus på
Parry-ön i stället för på stranden af Mosselbay,
så hade vi äfven med nuvarande isförhbållanden
kunnat, genom föregående rekognosceringar åt
olika håll, taga rätt på en för våra färder mot
norden mera gynnsam terräng, Ltan att derigenom
det för den egentliga slädfärden afsedda proviant-
förrådet behöft underkastas någon förminskoing.
Nu var detta deremot omöjligt, emedan härige:
nom en så stor minskning i det proviantförråd,
hvarmed våra slädar ännu voro belastade, egt
rum, att det som blifvit qvar ej skulle varit till-
räckligt för att eng under de gynnsammaste is-
förhållanden nå synnerbgen låvgt vorrut. Härtill
kom, att jag med anledning af isförhållandena
under vintern och det öppna vattnet, som redan
visat sig vester om Schoalpoint, hoppades att vi
med ångbåten Polhem skulle kunna något senare
på sommaren, men dock tidigt nog, uppsöka en
tillräckligt högt mot norden belägen utgångspunkt
för en ny slädfärd, som kanske kunde med full-
lastade slädar börja vid en breddgrad betydligt
nordligare än Sjuöarne. Dessa omständigheter
förmådde mig ait icke nu fortsätta en färd rorrat,
hvars utgång i alla fall var på förhand gifven.
På det att den på denna slädfärd redan ned-
lagda mödan ej mårta gå förlorad, valde jag dock
för återfärden ej den direkta väg vi kommit, utan
vägen rundt om Nordostlandet, hvarigenom utsigt
förefanns att kunna fastställa detta lands omtvi-
gtade gräns mot öster, att utreda dess geologi,
beskaffenheten af dess inlandsie, utsträckningen
af de öster om Nordostlandet belägna ögrupper
0. 8. v. Äfven med denna mycket betydliga om-
väg hoppades vi kunna vara åter vid vårt vinter-
qvarter om 20 å 30 degar, således tids nog för
anställandet af det andra försöket för framträn:
gande norrut. Återfärden upptog dock såsom af
nedanetående kommer att synas, oaktadt åtskilliga
inskränkningar i den ursprungliga resplanen måste
göras, öfver 40 dagar och blef förenad med vida
större besvärligheter, svårigheter och faror än vi
förmodat, men äfven den vetenskapliga vinsten
blef rikligare än vi väntat, isynnerhet genom de
nya upplysningar vi här erhöllo rörande den spews-
bergska inlandsisens beskaffenhet — i mer än ett
hänseende betydligt afvikande från inlandsisen
i de af mig besökta, 10 grader eydligare belägna
trakter af Grönland,
Sedan vi för att lätta våra slädar lemnat båten
Efvensom åtskilliga andra effekter, hvilka numera
ej voro absolut nödvändiga, qvar vid vårt rastställe
på Phipps ö, bröto vi den 18 maj upp. tagande
vägen söder om Martins ö, mot Kap Platen. I
början hade vi godis, så att det gick raskt framåt;
men då vi närmst oss längden af Martins ös syd-
Batra udde, mötte oss en ytterligt svår skrufis,
öfver hvilken vi endast ytterst långsamt konde
framtränga. Denna obehagliga terräng fortfor här
och der med, åfbrott af. jemna isfält ända till Kap
Platen, som till följd häraf nåddes först den 23.
Afståndet mellan Kap Platen och vår vändpunkt
på Phipps ö är dock endast 20 minuter, eller 3Vg
svenska mil.
Den skrufis vi sålunda passerade bildas ej af
kolossala isklippor eller isberg, utan af kantiga
isblock, staplade löst öfver hvarandra till pyra-
mider eller isvallar af 30 fots böjd, hvilka voro
hopade till hvarandra så tätt, att mellanrummet
mellan dem mångenstädes ej ens var stort nog
för tältet. Sjelfva isblockens sidor voro betäckta
med praktfulla, vid minsta stöt nedfallande kri-
staller af is, löst fogade till hvarandra, likt de
isnålar, som bilda rimfrosten, men här, i isens
hemland, ofta öfver en tum i genomskärning.
Mellan isblocken lågo större eller mindre qvan-
titeter af snö, som på de ställen, der skrufisfäl-
tet bildat sig under denna vinter, var töga djup
samt ytterst lucker och lös och i så fall föga
hindrande för vår framkomst, på andra ställen
åter, der iskasten?) härrörde från ett föregående
år, djup och temligen packad, dock icke nog
hårdt för att bära fotgängare och i så fall ytterst
besvärlig och -mödosam. För att bana väg för
slädarne måste yxa och spade ständigt anlitas,
och äfven med yttersta ansträngning kunde man
mången dag ej framtränga en enda minut ( Ja
svensk mil). Härtill kom, att under nästan hela
den tid, vi vandrade bland denna skrufis-terräng,
liksom under större delen sf vår slädtärd, en så
svår isdimma var rådande, åtminstone närmast
horisonten, att man oftast måste framgå på slump,
utan val af väg. Det hände t, ex. flera gånger,
att vi timtal framgingo på en ytterst svår terräng,
oaktadt vi, då laften tillfälligtvis lättnade, upp-
täckte, att vi hade jemna isfält tätt bredvid oss.
En mängd isbjörnar syntes under vår öfverfärd
och nästan öfverallt var. isen gemomkorsad af
björnspår. Äfven denna ödsliga isterräng utgör
således ett tillhåll för vertebrerade land-djur,
oaktadt man har svårt att förstå anledningen,
hvarför björnen med förkärlek tyckes uppebålla
eig härstädes, då hvarken några skälbäl eller nå-
yra lefvande djur, som kunna utgöra föremål för
björnens jagt, syntes till. Eget var att se den
omsorg, med hvilken björnen väljer den lämpli-
gaste och minst besvärliga vägen, undvikande
stora iekast och alltför djupa snödrifvor — ifall
ej drifvan är af stormarne tillräckligt packad för
avt bära dess tunga men på breda labbar stödda
kropp. Då såsom ofta var fallet isdimman hin-
drade oss-att sjelfva-leta ut den fördelaktigaste
vägen och björnspår förefunnos i riktningen för
vär förd, följde vi:derför, dessa mången gåpg
låoga. stycken; och funno oss merendels väl der-
vid. Deremot hade yi hittillg varit mindre lyck-
liga i försöken avb fälla de björnar, sem nalkades
oss; oaktadt vi voro mycket angelägna härom,
dels för köttets, dels för späckets skull. ; Orsaken
härtill var, att våra )ägare till en början sökte.
utan synnerlig försigtighet smyga sig på björ-
nen, Hvilken, vaken och van som han är, härvid
alltid började retirera, merendels långsamt och
i tusen bugter, men alltid tillräckligt-hastigt
AR rar TR