kan tryggt förklara, att den ötverträffat våra förväntningar. Renet drog, oaktadt lapparne förklarade att den ej var en ar de bästa, utan svårighet öfver 200 skålp. (en god dragren drager 300 skålp.), var sedig och lätt skökt sota en gammal arbetshäst, spisade med begärlighet den medförda mossan och lemnade, sedan denna tagit slut, slagtad ett ypperligt kött. Med fyratio sådana dragdjur och Parry-ön till utgångspunkt hade vi helt säkert kunnat hinna ganska långt, äfven under sådana isförbållanden, som detta år voro rådande norr om Nordostlandet. . Afståndet från Mosselbay till Verlegenhook var, inberäknadt den omväg vi gjort, nåra 2 svenska mil. Denna väg hade vi tillryggalagt på första dagen, oaktadt en 1,000 fot hög bergshöjd passerades. Deremot behöfde jag, till följd af isens Tuterst oländiga beskaffenhet, trenne dygn för att :omma öfver Hinloopen Strait, som på det ställe, der vi passerade detsamma, är minet tte svenska mil bredt. Väderleken var i början gynnsam, men redan andra dagen sänkte sig öfver Hinlöopens mynning en tät isdimma, som omöjliggjorde utväljandet af en för våra kälkar lämplig väg emellan skrufisfälten. Denna dimma skingrade sig dock snart för en ostlig och sydostlig Vind, fom i stället förde med sig längs marken en ström at yrsnö, bestående af fina, i solen glittrande jsnålar, hvilken inom några minuter fullkomligt och spårlöst fyllde öfver qvarterdjupa hål i snödritvorna. Öfra delen af himmelen blef visserligen fullkomligt klar, så att ej allenast solen utan Kiven talrika praktfolla vädersolar och solgårdar, uppkomna genom solstrålarnes brytning mot isnålarne, syntes. Deremot höljdes allt närmast horisonten i ett fullkomligt töcken. Flera mil aflägsna höga bergstoppar visade sig med så tydliga och skarpa konturer, att de tycktes ligga helt nära, hvaremot nära isen eller marken belägna föremål redan på nägra tusen stegs afstånd antir.gen alldeles icke kunde urskiljas eller, då vinden och yrenön något minskades, framskymtade ur snöslöjan som höga, snöhöljda bergsträckor, skenbart vida längre bort belägna än de flera mil aflägsna verk iga bergen vid Lommeoch Treurenberg bay. Jag uppehåller mig något längre vid dessa omständigheter, emedan de gåfvo anledning till den enda med förlust af menniskolif förenade olyckshändelse, expeditionen har att inregistrera. Då jag den 3:dje dagen efter vårt uppbrott från Verlegenhook antog, att vi måste vara alldeles nära andra stranden, som dock till följd af dess ringa höjd och luftens beskaffenhet icke kande ses ens från de högt upptornade ismassor, som öfverallt omgåfvo oss, befallde jag vid middagsrasten två af lapparne att lediga (utan någon belastoing) framgå ett stycke längre för att se, om vi ej vore så tätt intill land, att dritved kunde erhållas för middagskokningen. De återkommo snart, den ene med det besked, art han sett land helt nära, den andre med en vedbit från sjelfva stranden. Denne fick nu jemte qvänen Christian befallning att med den ena kälken gå till land efter ved. Af missförstådt nit företogo sig dessutom 2:ne af sjömännen, utan order af mig, att med den andra kälken äfvenledes för vedhemtning aflägsna sig från tältet, men utan att följa det af mig utsända partiet eller att ens fråga om riktoingen. Den ene märkte dock snart, att det bar åt galet båll, och återvände derför, efter alt förgäfves hafva uppmanat den andre, båtsmannen Saabb, till detsamma, Denne, en duglig men envis ock för religiöst grubbel benägen man, fortsatte detta oaktadt. sin en gång började stråt och återkom aldrig met. Änvu samma afton försökte jag och h aflappatne att: följa spåren af Snabb och den kälke han dragit med sig, men alla märken i snön voro redan spårlöst igebyrda, och något verksamt -letaade utom spåren medj Sj yrvädret icke. Lika fruktlösa voro andra försök, som gjordes-för hans igenfinnande under löppet af de följande dagarne, försök, som i hög grad försvårades genom det under hsa denna tid rådande yrvädret och våra ögor, ytterst angripna beskaffenhet. Lappen Sonn t. ex. var så snöblind, att han måste ledas, och många af oss andra voro nära lika illa deran. Denna olycksbändelse afbröt min färd vidate, så att.jag.beklagligtvis nödgades afstå ffån min föresats . att nedlägga en depot längre upp emot Sjuöarne, Det var nemligen omöjligt att lemna dessa trakter, innan allt hvad göras kunde för Snabbs-återSanande blifvit gjordt och innan den tid tilländalopit, inom hvilken en möjlighet förefanns för hans återkommande. Innan dess var tiden. inne för -attsåsom -öfverenskommet var sända manskap till mötes vid Verlegeahoök Den 2 mej ditsändes sex man. Sjelf blef jag med tre man dvar vid Schoalpoint; hvarest på den Bfverenskomna tiden (den 5 mej) löjtnant Palander inträffade jemte slädarne, bufvudpartietg utrustning. m. m. Medaå Etörre delen al maaskapet gick till fots längs med iskanten, hade Palander för transporten af båtärne och provianten kunnat begagnon en öppning, som under de sista dagarnes låst bildat sig i isfältet, samt derigenom lyckats undvika den skrufia, som så länge uppehöll mitt parti, hvarigenom han på 17 timmar kuads passera Hinloopen Straits mynning. Med löjtoant Palander följde det manskap, Jag särat honom till mötes. Löjtnant v. Krusenstjerna hade deremot nödgats afstå från sin afeigt att i början medfölja expeditionen, hvarigenom en betydlig minskning uppkom i antalet af de dagar, för vilka hufvudpartiet kunde föra proviant med sig efter att hatva lemnat Sjuöarne. Slädpartiet var nu sammansatt som följer: 1. Hofvodpartiety bestående af löjtnant Palander, jag och 9 man (hvaribland jangman Åberg från. Gladan). Vi förde med öss en båt, tält, nödig utrustning af kläder, sofattiraljer, skjutgevär, instrumenter, medicin, -kokapparater, talg till bränsle och slutligen proviant för 50 dagar. Utrustningen var lastad på två slädar, som numera, efter de förändringar löjtnant Palander låtit verkställa, segerrikt bestodo alla de svåra prof, för hvilka de voro utsatta under den återstående delen af färden. a 2,. Btt parti, som endast skulle medfölja till Sjudarne, för att om möjligt till dess underhålla hufvudpartiet och medföra proviant till den deot vi ernade nedlägga derstädes. Detta parti Bertod, såsom förut nämdt är, af styrman Öhristensop, två norrmän och tre lappar. Vår normala tågoch lefnadsordning under slädfärden var följande: Tvenne timmar före uppbrottet purrades kocken (en mindre angenäm ost, som gick i tur mellan manskapet, så att hår och en blott innehade den en dag i sender) för att koka kaffe. Kokningen skedde, då tillgång derpå fanns, med drifved, eljest med talg, och måste i så fall, för besparings skull, oftast anställas ini tältet, hvilket härvid snart fylldes med ymnig sotrök, som meddelade dess innevånare en svårutplånlig, femnavart hudfärg, till utseendet ej olik folkslagens från Afrikas brännande öknar. När kaffet var färdigt, tillkänna. gafs detta med ljudelig röst af kocken, som straxt derpå utdelade detsamma i lika lotter i rymliga bleckmått, hvilka på en gång tjente till kaffekopparöch sopptallrikar. I stället för kaffepannan sattes nu en stekgryta, innehållande ll skålp. pemmikan för hvar man, på elden. Dessutom utdelades om morgonen 25 ort bröd och 10 ort smör. Sedan maten var förtärd, bröto vi upp. Efter 5 timmars gång, afbruten af 15 minuters rast hvar 11, timme, hölls en tinmes middagsrast, hvarvid 25 ort bröd, ett stycke fläsk MV 4 mtdaladae — TYsnnR fart