Utrikes-Nyheter. I Frankrike följa händelserna hvarandra med en hastighet lika snabb som farlig. Fusionisternas planer hota att bringa oordning bland alla partier, framkalla anarki och göra inbördeskrig till en möjlighet. Man ser allmänt att den gudomliga rättens partigängare icke försumma att använda tiden väl. Visserligen har man förnekat sanningen af ryktet om att det permanenta utskottet haft för afsigt att till den 13:de i denna månad sammankalla nationalförsamlingen. Men att detta rykte kunnat uppstå och att man kunnat sätta tro till detsamma visar att man tar för afgjordt att intet annat numera återstår än att med parlamentariska former sanktionera en bourbonsk intrig och att dymedelst ersätta republiken, eller hvad Thiers i sitt manifest för ett år sedan kallade Frankrikes lagliga styrelseform, med en styrelse som tår i lika bjert motsats till republiken som till. alla friare institutioner och id6er och under hvilken folket har blott en pligt, den att lyda. Att man antar krisen vara nära förestående är otvifvelaktigt. Det är denna tro som kommit Thiers att skyndsamt återvända till Paris och Lon Say, venstra centerns ledare, att till ett möte, der man skall fverlägga om de mått och steg som skola tagas, sammankalla de deputerade, hvilka i likhet med honom hittills blott sutit och tänkt och hvilkas handlingar nu skola afgöra icke blott en nations utan deras fäderneslands öde, Yttersta venstern tyckes ha för afsigt att ställa sig helt och hållet under ledning af de moderata fraktionerna af partiet. Oroande som ställningen i Frankrike är för alla dem som älska ett lugnt framåtskridande och nedslående som utsigterna äro för alla vänner af en folklig och konstitutionel styrelse, kan man dock icke förvåna sig öfver dem och man har goda skäl att hoppas. Liksom Bonaparte var den första revolutionens arftagare, så äro legitimisterna kommunens arfvingar. Em onaturlig frihets partigängare måste naturligtvis efterträdas af en odräglig despotisms. Pendeln, som svängt: alldeles för långt åt venster, håller nu på att svänga alltför långt åt höger. De som blifvit förskräckta för det röda spöket äro nu i beråd att låta lugna sig af den hvita flaggan. Och fransmännen äro alltid benägna att följa ett handlingssätt eller en styrelseform som lofvar att förvandla ett enformigt eller otillfredsställande nu till ett ysande och lyckobringande då. De äro i allmänhet böjda för att tro det en ny konstitution eller en ny styrelseform skall göra dem lyckligare och bringa ny XgloireX öfver deras fälernesland. Det största motståndet skall en legitimistisk restauration emellertid röna hos landtbefolkningen, hos bönderna. Dessa ha den fixa föreställningen att derss små jordegendomar stå i fara att konfiskeras så snart en kung af gamla linien kommer på tronen. Helt andra äro deras känslor emot republi ken. Den första gaf dem tillfälle och rättighet att förvärfva och besitta land; den tredje befriade dem från preussarne. Och att bondfolket öfver hela Frankrike är grefvens af Chambord farligaste antagoniater, det bekräftas af många som noga känna detsamma. Förmodligen äro ock legitimisterna dömda att — om än först efter en kort och illusorisk framgång — gå under för alltid. Man kan åtminstone hoppas det. Ty att Frankrike behöfver en fri styrelse, det står utom allt tvifvel, och derför hvar ken behöfver eller vill. det — hur än naionalförsamlingen må rösta — för någon längre tid antaga grefven af Chambord till kung. Emellertid tyckes han göra sig temligen säker på sin sak, eftersom han redan gifvit order om att galavagnar och hästar inom två månader skola anskaffas, sannolikt ioch för-6n väntad restaurationens triamf. Från Spanien. Tlamliatarnas ladanda män a hädan.