SS AV
Nedanför det ståtliga hotellets fönster van-
drade ziguenerskan ännu fram och åter, så-
som vore hon fjettrad vid denna plats, under
det att den öfriga folkmassan, som böljade fram
på gatan, ständigt ombyttes. När jägarens
slag träffade henne och han befallde henne
som en hund att gå ur vägen, hade hennes
stränga, kalla ansigte icke ändrat en min,
hon hade ej svarat ett enda ord, icke gjort
den minsta rörelse, utan endast hårdare sam-
manbitit tänderna, medan en blixt framsköt
ur hennes ögon; det var allt. Hon dröjde än-
nu en stund utanför huset och brydde sig
icke om, att hon af mängden knuffades och
stöttes. Derpå gick hon långsamt bort. Hen-
nes steg vittnade om trötthet, hufvudet var
sänkt, och utan att aktgifva uppå det parisi-
ska gatulifvets glada larm, mumlade hon för
sig sjelf på det melodiösa, czechiska språket:
— Min älskade! min älskade! Redempta har
icke glömt dig, Redempta skall hämnas dig!
Hennes dräng slog mig, på hennes befallning,
såsom hade jag varit en hund — det behöf-
des icke, nej! ... Men tålamod bara! Den simp-
laste sten kan tjena till att bringa på fall den
stolta fogeln som svingar sig i rymden.