SS AV Nedanför det ståtliga hotellets fönster vandrade ziguenerskan ännu fram och åter, såsom vore hon fjettrad vid denna plats, under det att den öfriga folkmassan, som böljade fram på gatan, ständigt ombyttes. När jägarens slag träffade henne och han befallde henne som en hund att gå ur vägen, hade hennes stränga, kalla ansigte icke ändrat en min, hon hade ej svarat ett enda ord, icke gjort den minsta rörelse, utan endast hårdare sammanbitit tänderna, medan en blixt framsköt ur hennes ögon; det var allt. Hon dröjde ännu en stund utanför huset och brydde sig icke om, att hon af mängden knuffades och stöttes. Derpå gick hon långsamt bort. Hennes steg vittnade om trötthet, hufvudet var sänkt, och utan att aktgifva uppå det parisiska gatulifvets glada larm, mumlade hon för sig sjelf på det melodiösa, czechiska språket: — Min älskade! min älskade! Redempta har icke glömt dig, Redempta skall hämnas dig! Hennes dräng slog mig, på hennes befallning, såsom hade jag varit en hund — det behöfdes icke, nej! ... Men tålamod bara! Den simplaste sten kan tjena till att bringa på fall den stolta fogeln som svingar sig i rymden.