Småprat.
Krisen i Ameriks, Victor Emanuels besök
hos sin gamle allierade4 i Borlin, den po-
litiske fanjunkaren grefvon af Chembords
kikande på den franska tronen, spanska re-
publikens återuppvätkelse från sin skendöd,
påfvens förbannelser — hvad rör pu oss
allt detta? Huru skulle Stockholm bafva
tid att tänka på SPolens affårer de första
dagarne i oktober. Då har det annat att
göra ; det flyttar.
En klar hösteol har under hela tiden —
alltsedan gubben Thor i måndags slog klub-
ban i bordet och förklarade regnet slut —
med bulda blickar betraktat det brokiga
hvimlet under gig. Vare det långt från oss
att säga, att hon fått syn på allt det bro-
kiga hvimlet, ty vi hafva gränder, till hvilka
en solstråle ännu aldrig hittat, dit dock den
allmänna rörelsen äfven sträckt sig. Men
rog kan solen vara belåten med det hon sett,
fastän vi kunna försäkra att hon sjelf ej
upptäckt några belåtna ansigten, utom de som
innehafvas af åkare och bärare. Dessa an-
sigten blefvo allt mer och mer, allt efter
som flyttnivgen försiggick, jovialiska och
skinande. Måhända bidrogo glädjetårarne i
sin mån till de sistnämda epiteterna.
Låtom oas tillsammans med den förut om-
nämda strålande gudomligheter, hvilken-no-
lens volens neddragits i vårt prat, kasta en
blick på dessa karavaner, hvilka korsa hvar-
andra på små och stora gator, somliga med
kursen mot Norr, andra styrande mot Söder,
somliga mot Ladugårdslandet, andra mot
Kungsholmen, somliga mot...ja, hvad
vet jag? — Vi tro att mången gång kara-
vanens medlemmar ej veta det sjelfva i dessa
husvillbetens tider.
Här låter en åkare förnöjdt sin häst fram-
lunka. Lasset är stort och tungt af alla
möjliga och omöjliga, oräkneliga och outsäg-
liga husgerådssaker; men hvad gör det!
Herrar åkare ha. aldrig visat sig som väns
ner af framåtskridandet, utan alltid af framåt-
skenandet, hvarken mer eller mindre. Åka-
ren sjelf har skaffat sig en plats, som kunde
anstå . ett statsråd, i ena hörnet af en
rosår-sittsoffa, som blifvit ställd midt öfver
kärran. Der sitter han och njuter af sitt
sorgfria väsen, bolmande ur sin pipa värre
än om han vore en musulman i sitt palats.
Vid andra hörnet sitter herrekapets piga
(förlåt, mamsell), med sömniga ögon betrak-
tande den nedanför henhe varande mansklig-
heten. När man fått en så hög plats och
en så beqväm ställning, är det ej heller att
undra på att man blir försofad.
Två karlar bära en större trymå gaten
framåt. Den ene af. dem, som säkerligen
anser sig för en Dona Juan bland sin omgif-
ning, gör under gången det ena misslyckade
försöket efter det andra att kasta en blick
i spegeln, för att en gång från hufvud
till fot få se huru den gestalt ser ut, som
så mången söndasgseftermiddag gjort furore
i Djurgårdens Tivoli. Det lyckas dock ej
att få se sig annat än såsom genom en
4spegel uti ett mörkt tal. Men han hade
beslutat att so-sig XSansigte mot ansigte.
När kamraten stannar — det är vid Mynt-
gatan — och båren, på hvilken spegeln be-
finner sig, nedsättes, begagnar vår man sig
derför af tillfället. Han höjer sig öfver
spogeln för att, som det tydligt syntes, taga
en ordentlig öfver- eller rättare underblick
af sig sjelf, Men, o vel Karlen halkar
dervid, faller och slår i fallet ansigtet och
bäda armarne i spegeln så stt glanet brister)
Nu blir den sista villan värre än den första!
En dam på öfverblifna kartav, hvilken tyd