Småprat. Krisen i Ameriks, Victor Emanuels besök hos sin gamle allierade4 i Borlin, den politiske fanjunkaren grefvon af Chembords kikande på den franska tronen, spanska republikens återuppvätkelse från sin skendöd, påfvens förbannelser — hvad rör pu oss allt detta? Huru skulle Stockholm bafva tid att tänka på SPolens affårer de första dagarne i oktober. Då har det annat att göra ; det flyttar. En klar hösteol har under hela tiden — alltsedan gubben Thor i måndags slog klubban i bordet och förklarade regnet slut — med bulda blickar betraktat det brokiga hvimlet under gig. Vare det långt från oss att säga, att hon fått syn på allt det brokiga hvimlet, ty vi hafva gränder, till hvilka en solstråle ännu aldrig hittat, dit dock den allmänna rörelsen äfven sträckt sig. Men rog kan solen vara belåten med det hon sett, fastän vi kunna försäkra att hon sjelf ej upptäckt några belåtna ansigten, utom de som innehafvas af åkare och bärare. Dessa ansigten blefvo allt mer och mer, allt efter som flyttnivgen försiggick, jovialiska och skinande. Måhända bidrogo glädjetårarne i sin mån till de sistnämda epiteterna. Låtom oas tillsammans med den förut omnämda strålande gudomligheter, hvilken-nolens volens neddragits i vårt prat, kasta en blick på dessa karavaner, hvilka korsa hvarandra på små och stora gator, somliga med kursen mot Norr, andra styrande mot Söder, somliga mot Ladugårdslandet, andra mot Kungsholmen, somliga mot...ja, hvad vet jag? — Vi tro att mången gång karavanens medlemmar ej veta det sjelfva i dessa husvillbetens tider. Här låter en åkare förnöjdt sin häst framlunka. Lasset är stort och tungt af alla möjliga och omöjliga, oräkneliga och outsägliga husgerådssaker; men hvad gör det! Herrar åkare ha. aldrig visat sig som väns ner af framåtskridandet, utan alltid af framåtskenandet, hvarken mer eller mindre. Åkaren sjelf har skaffat sig en plats, som kunde anstå . ett statsråd, i ena hörnet af en rosår-sittsoffa, som blifvit ställd midt öfver kärran. Der sitter han och njuter af sitt sorgfria väsen, bolmande ur sin pipa värre än om han vore en musulman i sitt palats. Vid andra hörnet sitter herrekapets piga (förlåt, mamsell), med sömniga ögon betraktande den nedanför henhe varande manskligheten. När man fått en så hög plats och en så beqväm ställning, är det ej heller att undra på att man blir försofad. Två karlar bära en större trymå gaten framåt. Den ene af. dem, som säkerligen anser sig för en Dona Juan bland sin omgifning, gör under gången det ena misslyckade försöket efter det andra att kasta en blick i spegeln, för att en gång från hufvud till fot få se huru den gestalt ser ut, som så mången söndasgseftermiddag gjort furore i Djurgårdens Tivoli. Det lyckas dock ej att få se sig annat än såsom genom en 4spegel uti ett mörkt tal. Men han hade beslutat att so-sig XSansigte mot ansigte. När kamraten stannar — det är vid Myntgatan — och båren, på hvilken spegeln befinner sig, nedsättes, begagnar vår man sig derför af tillfället. Han höjer sig öfver spogeln för att, som det tydligt syntes, taga en ordentlig öfvereller rättare underblick af sig sjelf, Men, o vel Karlen halkar dervid, faller och slår i fallet ansigtet och bäda armarne i spegeln så stt glanet brister) Nu blir den sista villan värre än den första! En dam på öfverblifna kartav, hvilken tyd