JA080 SOM BOKSNS. JOHN BOFr INLOT ODONaglgt intryck, huru entonig den ock är. Detta tytande, som af en genuin vestgöte genom van: ligt utbyte af vokalerna u och y skulle kallas tutande, förefaller såsom ett slags piccolaflöjt inom fåglarnes mångstämmiga orkester under deras lifliga vårkonsertor. Herrskapet Tuting — ifall uttrycket tillåtes om göktytsparet äfven af icke vestgötar — ru. star till sitt bo, i något ihåligt träd, af mossa, hår samt ull, och fru Tuting gläder hr Tuting årligen med från 7 till 10 glänsande, hvita, små ägg, men till formen — trindskallar ä di allihopa, allihopa, alliallihopa. Fråga i våra svenska, medelstora städer hvilket barn som helst efter den eller den husnummern! — Nej, barnet vet det ej. Men fråga hvar krogen är! Det veta alla. Fråga ock hvilken förståndig man som helst om han druckit tutiog. Dat har han nog. Men — ätit tutiog då? Visst inte... — Jag menar köttet af mitt Tuatingsherrskap, d. v. ss af göktytan, jag Detta duger att äta och är om hösten både fett och godt. Dot var dit jag ville komma, och det gick, fastän på omvägar, Om insekterna, derag puppor och larver, det vill säga detsamma som deras ägg och ungar, ville, i likhet med alla diplomater, tala rena sanningen, så skulle do säga att göktytan har en elak tunga, men icko på så sätt att hon förtalar sin. nästa, nej då, det tillhörde menniskorna i gamla testamentet, utan derigenom att göktytstungan liknar en metmask; också är hon behornad. Detta senare är ju icke heller något att skryta med. Aldrig har jag hört någon man göra det, Men göktytans tunga har dock inga sådana der hvarken rike tiga eller imaginära horn, utan blott ett litet hornöfverdrag på spetsen, Dertill är hon hal, hal såsom dens, hvilken allting lofvar, men ingenting håller. — Dock detta kommer sig af slem, Hela denna tillställning är icko utan sitt ändamål. Göktytan gör som mången ans nan: hon lägger sig mellan barken och trädet, men blott med tungan, hvarigenom hon tillegnar sig de just mellan barken och trädet sittande insekterna. Men dervid kryper hon på trädstammen, kryper för att få sitt bröd, utan tvifvel det säkraste sättet att komma åt det, ty bugar man sig icke fram här i verlden, icke stångar man sig fram. Men man be höfver ju derför icke masklikt kräla i stoftet, såvida man något duger till. Göktytan mår bra af att så der sticka sig in, men hos henne är det också naturligt. Hurfu till äfventyrs experimenterande unge män iden vägen kunna ha det, ligger i det fördolda. Ända ifrån de gamle intelligente grekernas tid, och sedan hos romarne, stod nu ifrågavarande fågelart i stort rop med afseende på egendomliga kärlekstörhållanden, Och som sådana ju aldrig sakna intresse för en ung domlig verld af båda könen inom alla samhäll!sklasser, får jag lof att berätta litet derom. Hm... nu börjar jag, men först tar jag mig friheten påminna om att jag icke borättar lärdt utan populärt. Hos de nyssnämde gamle fanns en gad, sem bar namnet Jupiter, och hans gumma det var Juno. På don tiden funnos också ganska eleganta nymfer. En af dossa, hvars namn gått till efcerverlden, var Iynx. Denna fröken var mycket hemmastadd i trolldom. Också styrde hon dermed så till, att gubben Jupiter hoppade ända derhän öfver de äktenskapliga skacklarne, det han i ett obevakadt ögonblick blef dödligt kär ati morgonrodnadens leende gudinna, den sköna, blonda Aurora. Huru mamma Juno skulle ta detta, kan man lätt föreställa sig, utan att höra till dem som i äktenskap stadde äro. Gumman vardt naturligtvis högst förbittrad under inflytandet af det svartsjuka lidandets alla marterande qval. Gubbenssin tordes hon väl icke så mycket på, men den stackars Iynx, som åstadkommit hela den der tillställniogen, hon fick minsann betala kalaset, hon, i det att Juno helt enkelt förvandlade hebne till en liten — fågel. Hade detta skett i våra dagar och Juno varit en vanlig fru, så hade väl fröken Iynx i stället blifvit förvandlad, ej till en fågel, utan till en fågolskrämma och Aurora fått sitta emellan genom det gräsligaste förtal. Men en gammal hederlig, vid åtskilliga små snodsprång inom Olympen vån gudinna:handladö icke så. Hon nöjde sig, som sagdt, med att blott och bart af en liten fin, trolsk frökon göra en liten egendomlig och ej så synnerligen vacker fågel, hvilken ockeå fick bära och ännu bär namnet Iynx. Denna fågel ansågs af groker och romare såsom ett högst användbart medel för att åt den försmädda kärlekens hysare eller hysariona osvikligen förvärfva gonkärlek. Kanske bereddes deraf kärloksdrycken; denunderbara ;.. iato vet jag. Men emellertid var fågeln Iynzx för ganska underbar ansedd, och litet underlig af sig är den också. Väl mindre af någon sorts respekt derför än af aktning för det gamla lät vår store Linn6 Iynx få behålla sitt ärliga namn, hvartill han lade ordet torquilia. Och Iynz torquilla det är just göktytan, Icke annat än jag kan finna, lärer väl benämningen torquilla härleda: sig från det latioska verbet torqueo, som betyder vrida, vinda, vända, Också känner jag ingen fågel, hvilkon så mycket eller så egendomligt vrider, vindar och vänder på hufvud och hals som göktytan, Ja, hon slår krumbrugter på främre delen af sin lekamen vida värre än den mest koketta gamla guvernant och liknar derigenom en befjädrad orm på två ben. Härtill kommer att hon samtidigt dermed vänder ut och in på sina bruogala ögon lika energiskt som on yäckt qvinsperson, åhöranda någon af evan geliska fosterlandsstiftelsens mera upplyste, djefvulsutdrifvande kolportörer, då en sädan på fri hand kolorerar Hins residens mod alla dess varma och lysande accessoarer. Aldrig ser man någon genuint svensk fågel (eftersom göktytan är en flyttfågel, som blott en helt kort tid uppsbåller sig i Sverige, vågar jsg anse henne för icke genuint svensk) åbäka sig så der. Den skandinaviska naturen hos både folk och kreatur ligger inte åt det hållet, om ej tilläfventyrs hos — danskarne, och ens kannerliger, då det gäller lotsningen i Öresund. Göktytans lynne är mycket nonchalant: hör väl till nymfoaturen, kan jag tro. Men — hvar och on har ju sia! WW. Ar