för almanacka användes ettträstycke, i hvilket de för hvarje dag gjorde en skåra. Fastän de oupphörligt trätte inbördes och utstötte hotelser mot hvarandra, voro de dock i det hela taget fredliga och vänliga och lade i dagen mycken godhet mot de fyra skepps: brutne, hvilka de försett med varma skinn kläder och med efter omständigheterna riklig föda, så att de ej ledo någon nöd. De lofvade ock att försöka att få reda på och begrafva liket efter Amandus Hanssen, men detta lyckades dem likväl ej trots deras stora ansträngningar, emedan snön var för djup och man icke kunde återfiona platsen. Ole Andreas Olsen och Henrik Nilsen medförde hvardera, då de blefvo skilda från de andra i snöyran, blott en half mark kött och sina bössor; intet mera. Något byte lyckades de ej få, och fastän de voro blott föga aflägse från huset, behöfde de lock 31la dygn innan de lyckades återkomma till detsamma. Emellertid hade äfven dessa blifvit skilda från hvarandra, Henrik återfann först huset, gjorde upp eld, stekte och åt några bitar räfkött, som ännu funnos qvar, Och Andreas Olsen, som i sin förtviflan druckit icke obetydligt med hafsvatten, var så kraftlös, att då han frampå natten kom bort till båten, kunde han icke gå längre. Han hade uppehållit lifvet genom att äta snö och förtära stora stycken af sina pjexor, hvilka voro gjorda af hudarne till de renar de förut hade skjutit, Sedan han legat en stund i båten, kröp han upp i huset, der han fann Henrik tofvande vid elden, som ännu icke hade helt och hållet slocknat. Han åt nu upp det som fans qvar af räfven och smälte något snö i en kagge, som låg i båten och hvilken han höll öfver elden. Följande dagen började båda inrätta sig till att taga sitt varaktiga uppehåll i huset, Men här fans intet hvarken af lifsmedel, husgeråd eller andra saker. Under första tiden lyckades det dem ej heller att skjuta något hvaraf de kunde lefva, utan uppehöllo de lifvet i öfver 14 dar gar med att koka och afgnaga köttet af några ben af renar, sälar och biörnar, hvilka ben funnos qvar sedan ryssarnes vistelse der föregående år, och hvilka de nu återfunno genom ats gräfva i snön, Slutligen kort före jul lyckades det dem att fålla en ren. Nu hade emellertid tändstickorna tagit slut; men det lyckades dem att göra upp eld genom att använda krutet, bössorna och litet gammalt tågvirke, qvarlemnadt af ryssarne och hvilket de torkade och plockade upp. Den ena af de båda bodarne refvo de ned och använde som bränsle, Yxa eller såg hade de icke, men lyckades att med tillbjelp af en jernbit, som de lossade från båtens köl och af hvilken de medelst stenar bildade ett slags knif, stycka bränslet. Af några spikar, som de likaledes togo ur båten, gjorde de nålar äfven medelst stenar; renar nes senor använde de som tråd och af hudarne gjorde de sig på detta sätt kläder. De uppehöllo sig i huset till fram i April och sköto under denna tid 11 renar och en björn, så att de egentligen ej ledo någon hun ger, Men i midten af april hade de blott tre skott qvar, och de insågo nu omöjligheten af att längre uppehålla lifvet på detta ställe, hvadan de beslöto att vandra söderut för att om möjligt uppvå Waigatöarne, Do begåfvo sig då på väg, färdades till lands sängs hafsstranden och läto båten bli qvar. Efter några dagars förlopp ankommo emellertid också dessa till just de samojeder, hos hvilka de fyra andra af besättningen redan förut vistades, och nu qvarstannade de hos samojederna, hvilka egnade dem samma gästfria behandling som kommit deras olyckskamrater till del. Men i midten af juni hemtades båten af 5 af dem från den lilla fjorden vid de ryska bodarne — svensken Johan Andersson förs klarade sig vilja stanna hos samojederna — och dessa 5 begåfvo sig nu med båten söderut, städse i hopp om att uppnå Waigatöarre. I två dagar drogo de båten på isen, men då han blef dem för tuvg, måste de skära itu honom tvärs öfver midten, lemna den ena hälften qvar på isen och med hjelp at ett stort sälskinn, som de fått af samojederna, bilda en akterstam på den andra hälften, som do i tre dagar fortforo att släpa fram öfver isen. Då framkommo de till öppet vatten och rodde nu 10 dagar till dess de äter uppnådde fast iskant vid Waigatöarne. Här påträffade de andra samojeder. Äfven af dessa, som dock hvarken förstodo ryssernes eller kvänernas språk, och af hvilka de blott med svår righet kunde göra sig förstådda, blefvo de vänligt emottagna och stannade hos dem i åtta dagar, under hvilken tid de på bästa sätt förplägades. Dessa samojeder hade tama renar, medelst hvilka de befordrade dem 127 dagsresa söderut. De sköojde då fartyg i fjerran och fyra af dem kommo nu ombord å dessa far tyg, Ole Andreas Olsen och Axel Henriksen vå Katrine och Henrik Nilsen och Nils Andreas Foxen på jakten Abelone, Lars Larsen ville icke följa med, Han qvarstannade hos samnöjiadarna.