Olssen och Axel Henriksen — harpuneraren
Henrik Nilsen samt fångstmännen Amandus
Hansen, Nils Andreas Foxen, Johan Anders-
son (svensk) och Lars Larssen, kommo nu
öfverens om att lemna fartyget och söka rädda
sig på bästa möjliga sätt. Af kaptenen erhöllo
de för detta ändamål en båt med segel, några
askar tändstickor, 2 bössor med något ammus
nition, en kompass, en kikare, 14 skeppsskorpor,
något te och sirup, björnkött till en måltid,
1 gryta, 1 kittel samt 1 yxa.
Kaptenen, hans son, bästemannen och koc-
ken qvarstannade ombord på Freia. Hittills
har man ej försport någonting om dessas öde.
Man hyser dock hopp om att de skola vara
vid lif, enär de, enligt de hemkomnes utsago,
voro någorlunda väl försedda, i synnerhet med
bröd kaffe, te, socker, sirup, salt kött, fisk,
björnkött, brännmateriel samt med fångstred-
skap och ammunition.
De nämda sju männen måste draga båten
omkring en mil öfver isen innan de nådde
öppet vatten. Sedan satte de kurs söderut i
hopp att antingen påträffa något fartyg eller
att kunna komma fram till Wajgatöarne. Resan
var ytterst besvärlig och full af faror. Mörkret
och kölden ökades, stormen likaså, och hvad
som var det värsta af allt — provianten var
goart förtärd.
Rodan dagen efter sedan de lemnade Freia
voro de emellertid så lyckliga att få skjuta en
björn, och med denaes kött uppehöllo de nu
lifvet i flera dagar, Inom kort tid sköto de
äfven ett par sälar, men den ena at dessa
var ganska liten och den andra lyckades de
ej få upp i båten, utan måste nöja sig med
ett stycke af densamma. En dag, då deledo
af våldsam huvger, fälldes slutligen en säl och
denne kokade de i båten och delade mellan sig.
Omsider, när de hade ömsovis rott och
seglat omkriog 3 veckor (de hade ingen alma-
nacka och kunde endast på ett ungefär be-
stämma tiden), fingo de syn på ett hus eller,
rättare, på två små hus och satte nu natur-
ligtvis kurs på dessa. Da hade då, enligt
deras eget förmenande, tillryggalagt 50 mil
sedan de lemnade Freia,
Det uppdagades att de påträffat två, ryssar
tillhöriga bodar på norra sidan af Gfsöarne.
Do stego här i land och togo det ena huset i
besittning. De funno der hvarken föda, kläder,
tångstredskap eller något annat, hvarmed de
kunde uppehålla lifvet.
Emellertid hade de nu fått tak öfver huf.
vudet. Detta var dock något. Genom hunger,
törst och köld under den långa båtfärden,
dervid de ej haft tillfälle att få röra sig,
hade allesammans blifvit starkt medtagna, deras
fötter voro svullna och dels förfrusna och det
var endast med svårighet de kunde gå. De
qvarstannade i huset omkriag 3 veckor och
fällde under denna tid en säl, två hvita räfvar
och 4 renar, hvarmed de uppshöllo lifvet,
men då renarne ej mer visade sig i trakten
och tillfälle ej heller gafs att få skjuta säl
eller björn, beslöto de att lemna huset.
Ole Andreas Olsen och Henrik Nilsen togo
bössorna jemte återstående ammunition, medan
de öfrige medtogo några små kälkar, som rys-
sarne lemnat efter sig och hvarpå de lassade
sioa effekter. Båten läto de ligga qvar vid
huset.
Det var fortfarande deras afsigt att söka
komma till Waigatöarne, och osktadt utsigterna
att nå detta mål icke voro synnerligen ljusa,
återstod dock för dem ingenting annat, då do
ej sågo någon möjlighet att längre kunna uppe
hålla lifvet i ryssboden, 9Straxt efter sedan
de lemnat sin senaste fristad blefvo de skilda
från hvarandra, i det Ole Andreas Olsen och
Henrik Nilsen — de som hade skjutvapnen —
under snöyran kommo bort från de andra
5 kamraterna, Dessa sistnämda blefvo nu
eniga om att kasta lott om de skulle åter
vända till det lemnade huset eller fortsätta
färden söderut, och då lotten utföll för det
senarö alternativet, bestämde de sig äfven
härför,
Deras ställning var emellertid i allra högsta
grad förtviflad. Då de lemnade huset, hade
hvarje man ett matförråd af endast ett halft
skålp. renkött och något späck. Vädret var
förfärligt; usolt voro de äfven klädda; vatten
hade de icke heller. Naturligtvis blefvo deras
igsresor nu mycket korta och, hvad som var
6 det minst betänkliga, deras sinnesstäm-
ning hade blifvit mycket nedtryckt. Men de
hade intet val.
Om nätteria gräfde de sig ned i snön, och
medan de andra gsofvo hö!l en ständigt vakt
för att hindra att kamraterna nedsnöades eller
qväfdes af snön och för att hålla björnarne
på afstånd. På detta sätt höllo alla ut till
sjette natten. Då afled Amandus Hansen, De
lefvande måste lemna den döde qvar i snön
och fortsätta färden. Efterhand blefvo dock
kfven dessa så kraftlösa och uthungrade, att
do måste lemna kälkarne efter sig jomte det
mesta af de medförda effekterna. De trodde
sig då hafva färdats omkring 14 mil. Deras
väg följde kusten.
På sjunde eller åttonde dagen påträffade de
något uppstapladt bränsle jemte spår af kälkar
I snön, Genom att följa dessa kälkspår om-
kring halfannan mil framkomma do till ett
litet hus, det de funno bebodt af samojeder,
hvilka togo vänligt emot dem och förplägade
dem på bästa sätt. I synnerhet egnade de
öm omvårdnad åt Nils Andreas Foxen, som