Olssen och Axel Henriksen — harpuneraren Henrik Nilsen samt fångstmännen Amandus Hansen, Nils Andreas Foxen, Johan Andersson (svensk) och Lars Larssen, kommo nu öfverens om att lemna fartyget och söka rädda sig på bästa möjliga sätt. Af kaptenen erhöllo de för detta ändamål en båt med segel, några askar tändstickor, 2 bössor med något ammus nition, en kompass, en kikare, 14 skeppsskorpor, något te och sirup, björnkött till en måltid, 1 gryta, 1 kittel samt 1 yxa. Kaptenen, hans son, bästemannen och kocken qvarstannade ombord på Freia. Hittills har man ej försport någonting om dessas öde. Man hyser dock hopp om att de skola vara vid lif, enär de, enligt de hemkomnes utsago, voro någorlunda väl försedda, i synnerhet med bröd kaffe, te, socker, sirup, salt kött, fisk, björnkött, brännmateriel samt med fångstredskap och ammunition. De nämda sju männen måste draga båten omkring en mil öfver isen innan de nådde öppet vatten. Sedan satte de kurs söderut i hopp att antingen påträffa något fartyg eller att kunna komma fram till Wajgatöarne. Resan var ytterst besvärlig och full af faror. Mörkret och kölden ökades, stormen likaså, och hvad som var det värsta af allt — provianten var goart förtärd. Rodan dagen efter sedan de lemnade Freia voro de emellertid så lyckliga att få skjuta en björn, och med denaes kött uppehöllo de nu lifvet i flera dagar, Inom kort tid sköto de äfven ett par sälar, men den ena at dessa var ganska liten och den andra lyckades de ej få upp i båten, utan måste nöja sig med ett stycke af densamma. En dag, då deledo af våldsam huvger, fälldes slutligen en säl och denne kokade de i båten och delade mellan sig. Omsider, när de hade ömsovis rott och seglat omkriog 3 veckor (de hade ingen almanacka och kunde endast på ett ungefär bestämma tiden), fingo de syn på ett hus eller, rättare, på två små hus och satte nu naturligtvis kurs på dessa. Da hade då, enligt deras eget förmenande, tillryggalagt 50 mil sedan de lemnade Freia, Det uppdagades att de påträffat två, ryssar tillhöriga bodar på norra sidan af Gfsöarne. Do stego här i land och togo det ena huset i besittning. De funno der hvarken föda, kläder, tångstredskap eller något annat, hvarmed de kunde uppehålla lifvet. Emellertid hade de nu fått tak öfver huf. vudet. Detta var dock något. Genom hunger, törst och köld under den långa båtfärden, dervid de ej haft tillfälle att få röra sig, hade allesammans blifvit starkt medtagna, deras fötter voro svullna och dels förfrusna och det var endast med svårighet de kunde gå. De qvarstannade i huset omkriag 3 veckor och fällde under denna tid en säl, två hvita räfvar och 4 renar, hvarmed de uppshöllo lifvet, men då renarne ej mer visade sig i trakten och tillfälle ej heller gafs att få skjuta säl eller björn, beslöto de att lemna huset. Ole Andreas Olsen och Henrik Nilsen togo bössorna jemte återstående ammunition, medan de öfrige medtogo några små kälkar, som ryssarne lemnat efter sig och hvarpå de lassade sioa effekter. Båten läto de ligga qvar vid huset. Det var fortfarande deras afsigt att söka komma till Waigatöarne, och osktadt utsigterna att nå detta mål icke voro synnerligen ljusa, återstod dock för dem ingenting annat, då do ej sågo någon möjlighet att längre kunna uppe hålla lifvet i ryssboden, 9Straxt efter sedan de lemnat sin senaste fristad blefvo de skilda från hvarandra, i det Ole Andreas Olsen och Henrik Nilsen — de som hade skjutvapnen — under snöyran kommo bort från de andra 5 kamraterna, Dessa sistnämda blefvo nu eniga om att kasta lott om de skulle åter vända till det lemnade huset eller fortsätta färden söderut, och då lotten utföll för det senarö alternativet, bestämde de sig äfven härför, Deras ställning var emellertid i allra högsta grad förtviflad. Då de lemnade huset, hade hvarje man ett matförråd af endast ett halft skålp. renkött och något späck. Vädret var förfärligt; usolt voro de äfven klädda; vatten hade de icke heller. Naturligtvis blefvo deras igsresor nu mycket korta och, hvad som var 6 det minst betänkliga, deras sinnesstämning hade blifvit mycket nedtryckt. Men de hade intet val. Om nätteria gräfde de sig ned i snön, och medan de andra gsofvo hö!l en ständigt vakt för att hindra att kamraterna nedsnöades eller qväfdes af snön och för att hålla björnarne på afstånd. På detta sätt höllo alla ut till sjette natten. Då afled Amandus Hansen, De lefvande måste lemna den döde qvar i snön och fortsätta färden. Efterhand blefvo dock kfven dessa så kraftlösa och uthungrade, att do måste lemna kälkarne efter sig jomte det mesta af de medförda effekterna. De trodde sig då hafva färdats omkring 14 mil. Deras väg följde kusten. På sjunde eller åttonde dagen påträffade de något uppstapladt bränsle jemte spår af kälkar I snön, Genom att följa dessa kälkspår omkring halfannan mil framkomma do till ett litet hus, det de funno bebodt af samojeder, hvilka togo vänligt emot dem och förplägade dem på bästa sätt. I synnerhet egnade de öm omvårdnad åt Nils Andreas Foxen, som