det af steg, fom nalkades genom skogen; och hon sprang den älskade till mötes, skakande daggen af håret; och när hon sedan bäntyckt omfamnade den väntade, blänkte tårar af den högsta fröjd i bennes ögon. Hon slöt sig intill honom och höll honöm fast, likasom för att ingen makt i verlden måtte kunna skilja dem åt. 6 — Ändtligen har du då kommit! Ack, om du visste, huru sorgsen jag känner mig, när du är frånvarande, och hutu afundsjuk jag är på den grymma verlden, som så ofta och så länge beröfvar mig din åsyn! Erroll blickade ömt på henne. — TLucilla! sade han. Jag är icke värd din hängifvenhet, icke värd att dw 6gnar mig ditt lif, då jag ju ej kan gifva dig en tills räcklig vedergällning, och jeg tycker sjelf att jag lönar dig så illa. :? Hon lade sin hand öfver hans mun och såg. in i hans ögon, omfamnade honom ånyo samt skrattade och grät af glädje. — Tyst, tyst! Huru kan du söga, alt jag ej blir lönad nog? Är icke din kärlek för mig den skönaste vedergällning? Jag frågar icke efter något annat, det vet du välv Han smekte hennes hår; kanske med en känsla af ånger, ty få män kunna efter ön längre skiljsmessa möte der qvinnas blick, som älskar honom troget och varmt, utan vissa gamvetsförebråelser och utan att anställa en jomförelse mellan denna trohet och deras egen;