det af steg, fom nalkades genom skogen; och
hon sprang den älskade till mötes, skakande
daggen af håret; och när hon sedan bäntyckt
omfamnade den väntade, blänkte tårar af den
högsta fröjd i bennes ögon. Hon slöt sig in-
till honom och höll honöm fast, likasom för
att ingen makt i verlden måtte kunna skilja
dem åt. 6
— Ändtligen har du då kommit! Ack, om
du visste, huru sorgsen jag känner mig, när
du är frånvarande, och hutu afundsjuk jag är
på den grymma verlden, som så ofta och
så länge beröfvar mig din åsyn!
Erroll blickade ömt på henne.
— TLucilla! sade han. Jag är icke värd
din hängifvenhet, icke värd att dw 6gnar mig
ditt lif, då jag ju ej kan gifva dig en tills
räcklig vedergällning, och jeg tycker sjelf att
jag lönar dig så illa. :?
Hon lade sin hand öfver hans mun och såg.
in i hans ögon, omfamnade honom ånyo samt
skrattade och grät af glädje.
— Tyst, tyst! Huru kan du söga, alt jag ej
blir lönad nog? Är icke din kärlek för mig
den skönaste vedergällning? Jag frågar icke
efter något annat, det vet du välv
Han smekte hennes hår; kanske med en
känsla af ånger, ty få män kunna efter ön
längre skiljsmessa möte der qvinnas blick, som
älskar honom troget och varmt, utan vissa
gamvetsförebråelser och utan att anställa en
jomförelse mellan denna trohet och deras egen;