en bjöd konne armen; och med honom före
svann hon ur pavillon de Flore, innan han
kunde bana sig väg genom den trängsel som
för tillfället uppstått vid ingången.
Sedan sökte han länge och oaflåtligt den
hvita dominon bland den mängd nobla gäster,
som fyllde hertiginnans salonger; men förgäf-
ves. Slutligen afstod han, ehurn med för-
tviflan, från den ändamålslösa jagten.
Han ställde sig invid en dörr och aftog sin
mask. Under det han här stod försjunken i
tankar, utan att vidare aktgifva uppå:hvad
gom föreföll omkring honom, fick ban höra
en ljuflig stämma hviska:
— Röveur! Ni ser ut som en bild af de
gamla mästarne! Tänker ni på Volterra-affåren
eller på mig? Ni kommer att bli bedragen i
båda fallen! DArrelio undertecknar icke, och
jag demaskerar mig icke. God natt, Strath-
more! Kanske jagar jag morgonsömnen från
ert hviloläger, derför att jag känner er stats-
hemlighet!
— Nu skall hon ej undkomma mig! tänkte
han; men ack! i detsamma befann hon sig
åter ett långt stycke ifrån honom. Han för-
följde henne ånyo snavbt och ifrigt, men ödet
ynnade honom icke. Mängden skiljde dem
ät, en österrikisk baronessa tilltalade honom,
och naturligtvis måste han svara henne; slut-
ligen hade han den oturen att tramps. på en
sosenfärgad dominos släp, hvilken händelse
äfven förorsakade ett obehagligt uppehåll