en bjöd konne armen; och med honom före svann hon ur pavillon de Flore, innan han kunde bana sig väg genom den trängsel som för tillfället uppstått vid ingången. Sedan sökte han länge och oaflåtligt den hvita dominon bland den mängd nobla gäster, som fyllde hertiginnans salonger; men förgäfves. Slutligen afstod han, ehurn med förtviflan, från den ändamålslösa jagten. Han ställde sig invid en dörr och aftog sin mask. Under det han här stod försjunken i tankar, utan att vidare aktgifva uppå:hvad gom föreföll omkring honom, fick ban höra en ljuflig stämma hviska: — Röveur! Ni ser ut som en bild af de gamla mästarne! Tänker ni på Volterra-affåren eller på mig? Ni kommer att bli bedragen i båda fallen! DArrelio undertecknar icke, och jag demaskerar mig icke. God natt, Strathmore! Kanske jagar jag morgonsömnen från ert hviloläger, derför att jag känner er statshemlighet! — Nu skall hon ej undkomma mig! tänkte han; men ack! i detsamma befann hon sig åter ett långt stycke ifrån honom. Han förföljde henne ånyo snavbt och ifrigt, men ödet ynnade honom icke. Mängden skiljde dem ät, en österrikisk baronessa tilltalade honom, och naturligtvis måste han svara henne; slutligen hade han den oturen att tramps. på en sosenfärgad dominos släp, hvilken händelse äfven förorsakade ett obehagligt uppehåll