sfund hos lindarnes näktergalar. Vidare öfvergick hon utan någon paus till Stabat maters allvarliga, gripande musik, än klagande såzom den sakta aftonsårgen, hvars ljud tränger genom klostrets murar ut i den fria mnaturen, än tillväxande i styrka, lif och passion och antagande karakteren af ett 7e deum vid högaltaret. — Så sjöpg hon utsn ansträngning eller nppehåll, i det hon sammanflätade de mest olikartade melodier och af denna vexlande blandning skapade ett förtrollande helt — ett helt sf operaoch kyrkomusik, af tyska folkvisor och venetianska barcaroler. Do oförlikneliga tonerna trängde genom den stilla natten och blandade sig med vågornas sång, med bladens susning och med foglarnes qvitter. De som sutto i den dunkla matsalen lyssnade hänryckta. Bondfolket, som samlats på stranden, upphörde att språka och skratta samt lyssnade, andäktigt. Basättningen på fartyget, hvilken i anledning af den timade olyckan hade full sysselsättning, läto sitt arbate hvila och kommo småningom i land. Plötsligt upphörde gången. Den sköna okänpa blickade på Strathmore, hvarvid stjernornas ljus afspeglade sig i djupet af hennes drömmande ögon; hon såg att han lyssnade ifrigt och med hänförelse. Mot sin vilja var han baregrad! — Ni älskar musik? frågade hon honom sakta. Ack ja, jag ser det på ert ansigte. Ni engelsmän, huru kalla ni än för öfrigt äro,