fallkomligaste kallblodigHet; men äfven en man
med dessa egenskaper kunde icke utan fara
för lifvet göra det experiment, gom nu utfal-
lit så lyckligt.
Ännu var kampen mot de vilda bestarne
icke utkämpad; de gjorde upprepade försök
ett åter slita sig lösa och upplyftade honom
tre gånger från marken; men han släppte icke
Bitt tag, och då djuren märkte att de funnit
sin öfverman, blefvo de omsider stilla.
Först nu tog han sina händer från betslet;
hans snsigte var blekt men lugnt, som hade
han nyss kommit från en balsal, deremot gni-
strade hans ögon, de förrådde att en passion,
en farlig passion, rasade i hans inre. Utan
att söga ett ord, sträckte han upp handen
till kusken, som straxt förstod denna åtbörd
och lemnade honom piskan. Engelsmannen
gaf folket ett tecken att drsga sig undan så
mycket gom möjligt, hvarefter han började slå
hästarne häftigt, obarmhertigt, tills de arma
kreaturen, darrande, andlösa, tillintetgjords,
snäårt sagdt, kröpo fram till sin domare, blic-
kande på honom med ett uttryck som man
endast finner hos ångerfulla förbrytare. BSe-
dan det grymma straffet var gifvet, tycktes
vreden bastigt fly sin kos. Han lemnade nu
de spaka djuren, trädde fram till vagnsdör-
ren samt helsade med en viss elegant vårde-
löshet på den åkande damen.
— Madame, ni måste ha blifvit mycket
förskräckt, men jag hoppas, att ni emellertid