- va rr
låta mig lindra era sorger, om och när jag
kan det.
Han menade, att han ville hjelpa Erroll
mera väsendtligt än med goda råd. Ze beau
Sabreur egde egentligen ingenting annat här
i verlden än ett godt namn och ett ganska
stort anseende inom de fashionabla kretsarne;
pengar deremot hade han ondt om. Ibland
gjorde hans skulder honom rätt många bekym-
mer, men han tog ändå alltid saken temligen
lugnt, och tack vare sitt af naturen glada och
lätta lynne, glömde han sina sorger; så snart
han hunnit skjuta dem ifrån sig ett litet styc-
ke in i framtiden. Hvad BStrathmore angår,
var han till ytterlighet generös och satte icke
ringaste värde på penningen. Han hade ofta
erbjudit sig att bistå sin vän och någongång,
ehuru alltid med den -yrtersta svårighet, lyc-
kats förmå honom att emottaga bans hjelp:
Den nedgående solens strålar belyste Errolls
ansigte, under det att Strathmore betraktade
honom — och detta ansigte var så frimodigt,
så gladt, så innerligt leende, att Strathmore
många år sednare återsig det i minnet lika
tydligt som han såg det nu.
— Min käre, gamle vän, yttrade le beau
sabreur, med en stämma som var varm och
klar såsom en gvinnas röst, då hon talar om
eller till den hon älskar, jag vet att ni vill
göra allt för mig. Om jeg behöfde er bjelp, så
ekulle jag be er derom utan alla omzvep, så-
som vore ni min bror. Men nu är det ingen