vande korsarmarne, och bär sitt maten på
goda skäl, ty förste egaren (1750) hette
Ström och läget är ju midt i strömmen.
Holmens hela areal utgör knappt åttio al-
nar i qvadrat, men på detta lilla område
infinna sig väl flera hundra gäster dagligen,
lockade af de många borden, hvilka skimra
så vänligt med sina hvita dukar mellan de
åldriga lindarne;
Det är likväl icke blött för mat och dryck
som man här gör Cholmgång, utan äfven
för att bada, slå käglor, se huru folklifvet
strömmar öfver strömmen och slutligen för
att studera det djurlif, som rör sig på sjelfva
ön. Värden på stället, hr Wahlström, un-
derbåller nemligen en liten djursamling,
hvaribland både rofdjur, gnägare och fåglar
förekomma. Bland de senare är det isyn-
nerhet en kråka, som väcker uppmärksam-
het och är gästernas förklarade gunstling.
Hon eger sin falla frihet, flyger från bord
till bord, än smuttande på ett glas punsch
hos någon af herrarhe, än drickande kaffe
med damerna, hvilkas toalett hon stundom
närgånget grauskar isynnerhet när härtill
hörer halmhatt. Kanske de vsjande korn-
fälten i all sin herrlighet då uppgå för hen-
nes lifliga fantasi. Men hon håller sig äf-
ven till de skönas fötter på ett sätt, som
för hvarje annan skulle framkalla ett Xnoli
me tangeret. När hon så ledsnar vid säll-
skapet å Strömsborg, flyger hon öfver sjön
hän till ståndet vid jernvägsbren, hackar på
dörren tills kullan öppåar, hvarvid en liflig
konversation genast uppstår — på kråk-
eller Dalspråket må vara osagdt, men par-
terna synas väl förstå hvarandra. När da-
gens buller tystnat, söker CKejsa sitt natt-
äger uppe i något af holmens träd. Detta
likväl när hon är nykter, men ibland hän-
der det att hon smakat för mycket på pun-
schen och då kan hon lika litet som andra
dröckna reda sig med sina ovänner samt
måste vid sådana tillfällen ledas in iorrens
bur att der sofva ruset af sig. Kråkan på
Strömsborg är med få ord tokrolig nog för
ett besök på stället, enkom för hennes
skull.
Uppo på taket, der flaggan svajar öfver
den lilla borgen, har en koloni dufvor sin
bostad, under ett af fönstren spelar en orre
och vid stranden plaska änder och hafstru-
tar (måsar) — uti bur. På all denna fågla-
låt är dock ingen så uppmärksam som räf-
ven i sin håla, der han står på lur strax
vid nedgången till badet.
Vid trappan till Strömsborg är CFlickans
längtan på strandenX personifierad i form
af en kulla, som med spejande blickar ser
efter någon herre, som hon kan berga i sin
båt. Hon tycker ej om bron, som blifvit
legd till holmen, och säger: SFörr så kom
de inga andra hit än såna som skulle komma,
men nu så kommer de så många andra.
Vid sydöstra hörnet af holmen är en al-
tan belägen alldeles uppe bland trädens
kronor och, om den ärade läsaren behagar,
ta vi plats der för några ögonblick en ef-
termiddag vid kaffetiden. Maken till före-
teelser, som här träda emot oss, torde få
ställen kunna erbjuda. Hvar femte minut
skjuter en ångbåt fram tätt vid ena sidan
af ön och hela tjoget i timmen svärmar
förbi vid en annan, kloten bullra som en
åska från holmens: båda kägelbanor, röken
(af tobak) hvirflar från hundrade munnar
utåt Mälarens bölja, en och annan badgäst
plaskar i sumpen och änder vid stranden,
tärnor slå efter fisk några steg ifrån oss,
ekorren vefvar sitt hjul och kullan sin båt,
två väldiga folkströmmar (öfver Riddarholms-
och jernyägsbron) skära hvarann tätt under
våra ögon, ångpipan ljuder gällt och fram
frustar snälltåget på väg till Sveriges yt-
tersta kant — med ållt detta för öga och
öra sitta vi dock så lugnt och landtligt högt
uppe i lindens krona och sentera talesättet
les extråmes se touchent.