visat sig kall mot en gqvinns, och han tillstod sjelf att han var fullkomligt ur stånd dertill. — Bref! Jag förstår ej, huru det kommer sig att de vilja skrifva, sade han, i det hans plick föll på några biljetter från feminina vänner, som voro lagda bredvid hans tallrik. De göra bara ondt dermed! Betänk blott, hvilka frukterna af dettas skrifveri i sjolfva verket äro: de värda damerna väcka hos oss bitttra samveteqval, ty då vi se hvilken möda de gjort sig, känna vi oss så obeskrifligt otacksamkma; vidare tvinga de oss antingen att förspilla en hel timme för att riktigt omsorgsfullt genomläsa deras epistlar eller ock att hänga vid vår hals ett skeppund af försummade pligter, tills posten åter kommer och lägger sten på börda. — Ja, jag begriper icke heller, hvad detta skrifvande skall tjena till, inföll Strathmore, i det han föraktfullt sköt undan det nyss öppnade brefvet från Nina Montolieu, en bekantskap från sista säsongen, som han numera helst skulle ha sett att han aldrig förvärfvat sig. Det är verkligen grymt att ha råkat i korrespondens med fruntimmer. Om man icke svarar dem, tycker man sig vara oartig och egoistisk; svarar man deremot, förser man dem endast med ny ammunition, hvaraf man sedan sjolt får röna verkningarne. Det är deras högeta nöje att tillbringa hela förmiddagen vid skrifbordet, och de tröttna icke förrän de utgjutit sina känslor och tankar i tusen rader, slutande med ett evigt dint. De