visat sig kall mot en gqvinns, och han tillstod
sjelf att han var fullkomligt ur stånd dertill.
— Bref! Jag förstår ej, huru det kommer
sig att de vilja skrifva, sade han, i det hans
plick föll på några biljetter från feminina
vänner, som voro lagda bredvid hans tallrik.
De göra bara ondt dermed! Betänk blott, hvil-
ka frukterna af dettas skrifveri i sjolfva ver-
ket äro: de värda damerna väcka hos oss bitt-
tra samveteqval, ty då vi se hvilken möda de
gjort sig, känna vi oss så obeskrifligt otacksamk-
ma; vidare tvinga de oss antingen att förspilla
en hel timme för att riktigt omsorgsfullt genomlä-
sa deras epistlar eller ock att hänga vid vår hals
ett skeppund af försummade pligter, tills po-
sten åter kommer och lägger sten på börda.
— Ja, jag begriper icke heller, hvad detta
skrifvande skall tjena till, inföll Strathmore,
i det han föraktfullt sköt undan det nyss öpp-
nade brefvet från Nina Montolieu, en bekant-
skap från sista säsongen, som han numera
helst skulle ha sett att han aldrig förvärfvat
sig. Det är verkligen grymt att ha råkat i
korrespondens med fruntimmer. Om man icke
svarar dem, tycker man sig vara oartig och
egoistisk; svarar man deremot, förser man dem
endast med ny ammunition, hvaraf man se-
dan sjolt får röna verkningarne. Det är de-
ras högeta nöje att tillbringa hela förmidda-
gen vid skrifbordet, och de tröttna icke förr-
än de utgjutit sina känslor och tankar i tu-
sen rader, slutande med ett evigt dint. De