mål, der hån sätter sig och placerar talgbiten
mellan sittstödet och klorna samt sålunda
hackar i sig det feta rofvet med friska tag.
På samma sätt fasthåller han hvilket gom helst
annat ätbart föremål han kommer öfver, så
vida det nemligen är flyttbart,
Det sällskapliga vagabondlifvet öfverger talg-
oxen så snart vårsolens strålar mana till svär
meri, kärlek och hus och hemtrefnad. Han
bryr sig då icke heller om oss och våra bo-
städer. - Träffar man honom då i skogen, så
drar han sig helt skygg ifrån vårt oväntade
sällskap: den lille jägmästaren har nog af
Jjägmästarinnans. Så bör det ju också vara
inom en lycklig äkta familj.
Herrskapet Talgoxze har sitt bo uti något
ihåligt träd, i någon springa på en mur eller
dylikt, Sjelfva boet är bygdt af mossa, gräs-
strån, ull, tistelfjun och fiäder: Familjen bo-
står: sig vanligen 10 till 13 små hvita ägg, be-
strödda med brunröda prickar. Dessa talgox-
embryoner bringas till utveckling såväl af herr
jägmåstar: Talgoke sjelf som af fru jägmästa-
rinnan, hvilket med -andra- ord vill säga att
hanen och honan rufva äggen vexelvis.
Ungarne uppfödas endast vid färskt: insek
ter och deras larver.
Hafvuddrägen i talgoxens lynne äro morsk-
het och envishet.
Morskheten visar han bland annat genom att
anfalla sjuka eller i annat betryck: varande,
såsom i snaror komna såväl större som mindre
fåglar, I dessa fall uppträder talgoxen som
en sorts anatomisk patolog, först, såsom sig
vederbör, upptagande och demonstrerande —
hjernan, begagnaände sig dervid af sitt eget
syllika, svarta näbb till instrument, kadavrets
skalles. basaldel som obduktionsbord och sin
egön magö till — preparatburk.
Envisheten ådagalägger talgoxen mest i ögo-
nen fallande, då han t. ex. uti mesfällan får
sö talgen och ickö gifvåt sig förrän han antin:
gån tagit den eller: ock-för de icke sällan ite
rerade försöken sätt friketen till; Det mest
börbara bovis på talgoxens envishot är hans
sång, som utgör ett ständigt och utan Oomvex-
ling upprepadt: Sigida- Sigida, hvilket allmo-
gen i Skåne öfversötter med: Lite hö! —
Lite hö! — eftersom ländtmannon vid den
tid på våren, då talgoxen sjuoger, vanligen
har ganska litet qvar af den våran; För öf.
rigt ligger uti talgoxens alla mangr den kung-
liga svenska envisheten i öppen dag. Derpå
ser man ock att familjen Talgoze är svensk.
Nånå, morskhötenärieke:heller just så osvensk.
— Ellor hur, I gode herrar och svenske män?
Bland de hundratals talgoxar, hvilka jag
som pojka tagit och satt i bur;har-jag aldrig
lyckats få någon enda att lefva längra än på
sin höjd 3 å 4 dagår, så att om jag ej hade
en så förtroendefall auktoritet att fåsta mig
vid som professor Nilsson, hyilkon påstår det
talgöxen blir lätt täm och kan följaktligen hål-
lag i bur, skulle jag för min del anse det
omöjligt. Men troligt är, att jag vid min talg- :
oxfångst begått det felet att från den strän-
gastö vinterkyla införa fågeln direkt uti rum
af från 15 till 20-graders värme; För mig
har talgoxen, kommen:i:bur, alltid både första
och andra dagen, och så länge han lefvat, upp-
fört sig såsom den vildaste och most bång-
styriga sälle, som jag bland fåglar sett.
Han --har-. klättrat i burens-tak och-stuckit
ut hufvudet emellan jorntrådarna, iokö sällan
mad den sorgliga påföljd, att ban — afdaga-
tagit sig sjelf förmedelst hängning.
Men tvärtemot all-denna min erfarenhet,
lärer förekomimit-att tälgoxen, som under vin:
tern hållits inne och blifvit på våren utsläppt,
hösten derpå infunnit sig för att ånyo taga
a fem välvilligt upplåtna vinterlogiet i an
språk.
Talgoxen öfverträffar alltså det omdöme, som
jag på grund af egen ofullständig erfarenhet
möjligen kunde fälla om honom i afseende på
intelligens. och : menniskovänlighet, Och det
gör mig godt att kunha tänka och tala godt om
till och med en mes,
Jag Har aldöig hört mer än en enda person
vara. förargad på talgoxen. Mon detta är en
hel litet historia Den får jag lof att nu till
sist tala om.
Det var nemligen. em student och god vän;
till mig under- min Upsalatid, hvilken :glada
själ hado, efter hvad han sjelf sade, vant sig
vid att på goda skäl bli alldeles förbittrad öf-
ver dagliga och stundliga köackningar på den
nyckelurtagna dörren till hans rum. Han hade
sgifvit sig hin på att icke öppna. Slutligen vann
han sitt mål: män -lätobli-atti söka honom: inga
knackningar--på. dörrett hade förmärkts på nå:
gra dagar. Men-så en morgon ett, tu, tre hör-
deg-knackiidgar på — fönstret, oaktadt detta
-och srumrhet, hvartillsdetskörde, voro belägna
ej mindra än 2-tråppor upp på en gafrek Nu
tyckte studenten det gick för långt. Men då
han fann att den knackande var ingen annan
än.en liten-talgoze, kallgrinade-han, tilläggsndo,
att det väl vore bäst snart resa hem, när han
icke ens fick vara-i fred för fåglarna, hvilka
han icke vissto sig vara skyldig ett öre. Hit-
tills gick det väl ändå an, men talgozon för:
nyade tågra dagar å rad sina knaoktinger,
Studenten blef helt orolig häröfver och frågade
mig, som han hade artigheten anse liksom en
liten smulå djurkunnig, hvad den der talg-
oxe knaekniogen egentligen kunde ha-att in
Höbära. i
KEnackningen, sade jag med högst vigtig
min, botyder mindtejsmen det der vipp vipp!
2igorrh; som han skriker, är just inte riktigt bra.
— Hvarför det? Har 882-00
ru REST