- SVA ET hamtarvy- nr AA
så manlig, att mån åsidosätter siba åligganden
för qvinnans skull. Derför —L tillbaka till
vår talgoxe igen!
Denna fågelart förekommer allmänt i hela
Sverige; kanske något talrikare söder- än
norrut. Åf flera än ett skäl har jag djerfts
titulera talgoxen för jägmästare: i skogstrak-
ten håller ban sig helst och mest skarvis
stryka dessa herrar jägmästaro och fruar jäg-
mästarinnor derstädes omkring under hösten
och vintern samt i början af våren, alldeles
som zigenare, BSlättbygderna besökas också,
då trädgårdarna der sorgfälligt genomjagas.
Villebrådet är insekter, deras ägg och larver,
den tid slikt förefinnes; Deras födoämnen an-
nars äro alla möjliga sorters frön, och af sä-
desslag tycka de mycket om hafre, Talg och
kött i alla former äta de begärligt, Ja, de
äro i allmänhet lika amnivora som vi mennis
skor och till och med vida mindre svåra i
maten än mången tjenare, såvidt denne icke
är dirokt från Småland, ty med vassvälling,
potatis doppad i salt och hårdt hafrebröd,
hvarmed man der oftast lärer få vara belåten,
blir ingen bortskämd.
Vid af mig vintertiden förelagen slagt af
talgoze, har den befunnits fet som en liten
gås och dess kött smakligt.
Endast på senhösten och vintern uppsöker
talgoxen menniskoboningar mera närgånget, så-
väl i mindre städer som på landet. Han in
finner sig nästan på bestämda timmar, nom-
ligen vid soluppgången och kort före skym-
ningens inbrott... Någon skygghet ådagalägger
han då alldeles icko. Än sättor han: sig på
någon sophög, än midt på stammen af ett träd
aller i någon buske, än på släta väggen och
icke sällan på yttre fönsterkarmen, öfverallt
uppmärksamt letande efter någonting ätbart.
algoxens besök är sålunda icke utan sin
betydelse. Inom hela fågelverlden, väl något
känd men kanske mindra allmänt erkänd än
önskoligt vore för sanna väderleksspådomart),
vet jag uti ett fall ingen så osvikligt förut-
sägande moteorologist som just talgoxen, ty
då han antingen på hösten eller en blid dag
under vintern kommer och helsar på, så der
som jag nyss nämt, och synnerligast om han
knackar. på rutan, hvilket rätt ofta händer,
kan man tryggt hålla 99 mot 1, att inom
från 1 till 3 dygn blir det kallt, så. att det
kommer att svida om näsan, och snöfall på
köpöt, eller med få ord: duktig vinter, om
ock af kort varaktighot. :
En frågvis skulle härvidlag kunna invända
detsamma som pojken sadö om föjelå, hvilken
visade och visar Vindens riktning: hur vet
han det? — Ja, se, det är just frågan. Men .
ett faktum är attisnarbt, sagdt- allt, skapad.
påverkas på ett eller annat sätt utaf väderloks-
förhållandena, . Stenarng gråta tysta tårar, då
värmen böröfvas dem... En del blommor sluta
sina kalkar tillsammans omot det ätt solen
går ned, Hunden ,gäspar och kätter söfver
på hbjetnän i ruskigt väder. Den giktbrutna
och af reumatism lidande menniskan känner
sig sämre då det blir nederbörd; Alla orgat
niska varelser lyda delvis under samma evigt
oförändörliga naturlagar: detta är ett gömen:
samt arf från allas vår gemenskinma moder
jorden; hvars nära nog allå beståndsdelar fin-
nas, ehuru under olika former och i olika
sammansättnings och blandningsförhållanden,
nom alla lefvande organismer. Icke vet qvick-
silfverpelaren i barometerröret när lufttrycket.
är större eller mindrå;- mon detta samma
lufttryck påvärkär dock qvicksilfverpelaren på
ett sätt, som genom Opservationer af menni-
gkan gjort det för oss möjligt att på grid
af det sig sålunda visando lafitrycket kunna
sluta till hvad som i afseendo å väderleken
är å bane. kann ;
Do flesta djur, hvilkas natur: icke-blifvit,
såsom förhållandet är med menniskati, genom
vaturvidriga lofaadsvanor förd på villovägar,
taga djupä intryck af. vädorleksförändringar
redan innan dessa visat sig der, hvarest dessa
intryck ådagaläggaz, och just derigenori blifs
ver djutverlden en meteorologisk attiralj för
den forskando menniskoanden, gom vill veta
allt och äfven försökerskunna förutseså myc:
ket gom möjligt. Fåglarne äro ytterst känsliga
djur, hvadan antagligt är att do mera, än an
dra hafva förkänning at väder och Vind, ocK
efier hvilka förkämningar instinkten måste
drifva dom till det ena7 eller andrd, Donna
instinkt är deras både förnuft och samvete.
Gud har så skapat dem, enligt vår uppfatt
ning, och, ehuru obetydliga do än synas oss,
kunna vi likväl icke fullt tillförlivligt blicka in
uti derag tnre, deras ande- eller själslif, hvad
vi ou må kalla det, ty äfven detta lif är en
gnista af den Evigo, fast af em annan art, än
den vi ega, som just utgör värt jag::., iu T
också på det hela taget en gåta i och för sig,
ett ständigt sjelffrågande: hvad och hvar-
före 2;-hvarpå svaret måhända törst fallttill-
fredsställande gifves, nät kroppen blifvit jord
igen, hvaraf den tagön är, och aöden kommer
tillbaka till Gud, Kom honom gifvit hafvor.
Natureäs bok är stör och den. är tillgänglig
för alla. Den är förudlände ätt 153å, och öm
talgoxen änicke utgöt mara? fi eh enda liten
stafvelse uti densamma, så är den dock in-
tressant nog att göra till företöål förstadium.
Emellertid, ut jag på Köstarne fått påhöls-
ning af den lille talgoxgen, ofcast parvis och
till och med utaf flera i sällskap, har jag trott
mig kunna våga öfversätta hans VipplVippl—
Zigerrh! ungefärligen så här: Sätt in dina
duBbalfönster ! — Låga i ordning din pels! —
Det blir vinter -- jag är hungrig; skogans
frön så ig ej. Jag söker lite bastant
20 Läesomomnm oa LäldAaR I