Bag, VVVITKUG ALIVE SUV MU VITARE SE AA
tigare klasserna. Och det förhåller sig vork-
ligen så, som araber ofta sagt mig, att hu-
strur och döttrar af förmögna eller förnäma
arabiska familjer aldrig visa sig på gatorna.
De lemna aldrig hemmet, om icke möjligt-
vis någon fredag — arabernas söndag —
för att göra en promenad fill kyrkogården.
Till och med på en utflykt i vagn har jag
aldrig mött en arabisk qvinna, vare sig i
stad eller på land. Deremot har jag i Stam-
bul, i Skutari, i de vid Bosforen belägna
villakolonierna dagligen sett turkiska qvin-
nor, hvilka, att döma af deras rika drägt och
det antsl tjenare och tjenarinnor, som åt-
följde dem, uppenbarligen tillhörde rika och
förnäma familjer. ÅAnnu oftare och talrikare
mötte jag dem alla tider på dagen i Kon-
stantiropels omnejd. Två, tre, ända till
fyra suto de i en elegant och brokigt ut-
styrd liten vagn, dragen af en två hästar,
och blickade med sina dunkla ögor, leende
och pladdrande, på de förbigående. Efter
hvad i den turkiska hufvudstaden boende
europeiska damer ofta sagt mig, äro dylika
utflykter ett af de turkiska qvinnoraas mest
omtyckta nöjen.
Till ännu större antal såg jag dem vidare
på de små ångbåtar, som underhålla för-
bindelse mellan Stambul och villakolonierna
vid Bosporens stränder. I grupper och ska-
ror, ofta sex till åtta på en gång, kommo
de ombord och lemnade åter båten i Sopana,
i Skutari, i Ejub eller å någon annan af
hans många tilläggsplatser dit de reste, san-
nolikt för att besöka några af sina väninnor.
Under öfverfarten uppshöllo de sig å för-
däck, som till en del, genom ett tvärt öf7er
båten draget förhänge, var afskildt från det
öfriga fartyget. Hvarje ångbåt, som under-
håller förbindelse mellan hufvudstaden och
de olika punkterna vid Bosporen, har ett
sådant Sharem4, Helt obasväradt gingo de
turkiska qvinnorna tvärs genom de särskilda
grupperna af andra passagerare till detta
4haremX å fördäck, för att bakom det skyd-
dande förhänget ostörda skratta, fnittra och
pladdra med hvarandra. Europeiska frun-
timmer, som vid sina resor äfven tagit plats
i detta Xharen8 ha ofta berättat mig hur
glada, uppsluppna och äfven barnsliga tur-
kinnorna visa sig här; hur de spegla sig
och kläda sitt hår samt hur de stycke för
stycke undersöka och fingra på sina kristna
medpassagerares europeiska drägter för att
göra sig underrättade om huru hvarje sär-
skildt plagg begagnas samt af hvad slags
tyg det kan vara gjordt.
Jemte promenader i vagn äro besök hos
väninnor och bekanta de turkiska gvinnor-
nas mest älskade förströelser. Vanligtvis
qvarstanna de då hela dagen, blott undan-
tagsvis flera dagar. För ett sådant besök
fordras emellertid särskild tillåtelse af hr
gemålen, som dock ofta brummande vägrar
att ge en sådan. — Hvad skulle våra euro-
peiska damer säga, om de för hvarje gång
måste begära tillstånd att besöka en väninna?
— Nästan alltid äro dessa besök af helt
oskyldig natur och ha blott till mål att
åstadkomma en omvexling i det enformiga
lifvet inomhus. Låt mig få sitta litet här
hos dig, säger turkinnan till sin väninna
och sätter sig sedan med korslagda ben på
en divan för att röka cigarretter, äta söt-
saker, dricka ett oändligt antal små koppar
svart kaffe och pladdra i timtal om de obe-
tydligaste småsaker. Ty bland turkinnornas
mest omtyckta nöjen måste äfven räknas
det att prata, och häröfver kan ingen undra.
I sin ensamhet i det från den yttre verlden
hermetiskt afstängda hemmet ha de nog af
tystnadens enformighet, — CLåt mig mitta
litet här hos dig!4 Hvilken anspråkslös och
barnslig önskan! Vi kunde ofta knappt
nog bli af med demX, sade mig diakonissan
vid en välgörenhetsinrättning i Jerusalem,
pli af med dessa turkiska qvinnor som
ofta redan tidigt på morgonen kommo på
besök och stannade ända till aftonen. Ja,
till och med längre ville de sitta hos oss4.
Icke blott i friheten att röra sig utom
hus, utan äfven hvad boträffar behandlingen
i hommet är turkinnan bättre lottad än ara-
bens hustru. Hur ofta har jag ej hört ara-
ber yttra: CMin hustru är min egendor!
Jag kan göra med henne hvad jag vill som
med min hund och min häst. Jag kan döda
heane som jag dödar en fluga. Jag har ju
köpt henme och betalt hennes föräldrar en
stor summa för hende.4 — Aldrig har jag
hört dylika rås yttranden af en turk. Äfven
har jag aldrig, huru ofta jag än gjort för-
frågningar härom, hört omtalas att en turk
misshandlat sin hustru, under det man i
Afrika tidt och ofta berättade mig hurusom
araber af de obetydligaste anledningar på
det mest barbariska sätt misshandlade sina
hustrur. Olikheten i detta förhållande lig-
ger dock icke i en olika uppfattning af
qvinnans sociala ställning, utan i de båda
folkens olika individualitet. Turken är trög,
likgiltig och godmodig, under det araben är
häftig, uppbrusande och vild i sina lidelser.
Man skåde blott en turk och en arab sida
vid sida af hvarandra, och jag påstår att
man skall finna olikheten i de båda folkens
individuslitet utpråglad i deras anletsdrag.
Turken, som föder hundarne, hvilka utan
egare drifva omkring på gatorna, som ned-
gräfver blomkrukor i jorden och fyller dem
med vatten, på det dessa hundar skola ha
att dricka, som försigtigt rider eller går
förbi djur, som stå eller ligga i vägen för
honom, på det han icke må göra dem illa,
han slår icke heller sin hustru. Häårdhet
och grymhet tillhöra icke hans natur, der-
för behandlar han ock sin hustru på ett
annat sätt.
Men med afsoende på uppfattningen af
qvinnans rättsliga ställning står han på
Sm MM tall dom säRL FL Le AL op