ARR RR TRE SE TRO REAR
ning ur detta onda; lifvet går utåt, ej inåt,
nedåt, ej uppåt. Men en ljusning har bör-
jat skimra fram, Lagens och evangelii tve-
eggade svärd har trängt in och väckt lif i
menniskornas bröst. Ett glädjande tidens
tecken, ty det bevisar att Guds ord går fram
med under och tecken äfven i våra dagar!
Omkring dessa tidens tecken skola mötets
tankar röra sig. I den nya öfversättningen af
Nya testamentet skola de möta uttryck af ti-
dens kritik, i detnya katekesförslaget af hennes
tänkande och i kyrkolagsförslagen af hennes
ordnande arbeten, och i stadgandena i fråga
om olika tänkande skall vår fasthet i tron
och vår kärlek mot bröderna sättas på prof.
Må vi handla så att man icke må behöfva
mot oss rikta textens ord: I skrymtare,
himmelens och jordens skepelse kunnen I
bepröfva; hvi bepröfven I då icke denna
tiden?
Gudstjensten afslutådes med afsjungandet
af psalmen nr 130, vers 8.
Sedan mötets medlemmar från kyrkan
återkommit till sin samlingssal, öppnade
erkebiskopen mötet med följande tal:
Mine herrar! Såsom svenska kyrkans om-
bud äro vi här församlade till ett vigtigt ar-
bete, öfver hvilket Guds välsignelse i hans
hus redan blifvit nedkallad. Med återuppre-
pande af samma välsignelse öppnar jag detta
vårt första sammanträde. Ja, vare den fram-
för allt oss rikligen beskärd att arbetet må
bära frukt och lända kyrkan till gagn.
Under de fem år som förflutit efter det gist
hållna kyrkomötet har tiden medfört siaa van-
liga förändringar. Många nya grafvar hafva
öppnats och åter tillslutits öfver föremål som
länge varit och i minnet ännu länge skola
blifva dyrbara för vårt folk. Så hvila nu ko-
nung Karl XV och drottning Lovisa i Riddar-
holmstemplets grifthvalf; i Upsala kyrkogård
gömmes stoftet af den vördade men, som här
en gång ledde våra öfverläggningar; och tills
sammans med dessa bortgångna har en stör
skara utbytt jifvets strider mot evighetens ro.
Men Han, som låter menniskorna dö, kallar ock
nya slägten att intaga de bortgångnes plats
samt fortsätta bekännelsen af hans namn och
striderna för sanningens heliga sak på jorden.
En sådan uppgift är oss ännu förolagd. Der-
till har den svenska kyrkan särskildt lagt en
synnerligen ansvarsfull förpligtolse, då hon e2:a-
förtrott oss att försvara sin bekännelses rätt
och i öfverensstämmelse dermed vårda hennes
angelägenheter, Och är icke det sköna arfvet,
hvilket de som före oss varit genom århun-
draden bevarat, väl värdt det trognaste törs
svar och den sorgfälligaste omvårdnad? Me-
ningar hafva vexlat lika visst som tider och
Ng Och grofra händer hafva i forna da-
gar, lika visst som i våra, åstadkommit förö-
delser; men Guds sanvingsord är oföränder-
ligt och derför har den kyrka, som är byggd
på dess säkra grundval, hvarken fallit eller
kunnat falla, I tacksamt medvetands häraf
skola vi med lugn frimadighet fortsätta våra
fäders verk och möta framtiden utan fruktan.
Hvarje dylik förklaring kan måhända synas
diorf i en tid, som sjuder af oro och hotar
att sönderspränga alla samhällsband. Man
förnekar ju dagligen allestiides i verlden hvad
hittills gällt sågom kristendom, och man for.
drar icke blott kyrkosamfundens upplösniag
i fria religiösa eller religionsfiendtliga associa
tioner, utan man ifrågasätter äfven statens
myndighet och sjelfva familjens heigd. Obe-
stridligt är ock, att de nya lärorna redan för-
orsakat våldsamma skakningar, som. gifva rätte
mätig anledning till farhågor för kommande
dagar, Icke desto mindre vågar jag betvifla,
att förnokelsens och upplösningens andarfskola
a NR