dras. först vid det ljus som ofvanefter kom-
mer. Menniskans uppgift är att så vakta
bådas tecken, att hon som en Guds välsig-
nelse mottager gåfvorna från dem båda. —
I samma mån som allt flera höjas ur mör-
ker och okunnighet indragas allt flera i ut-
vecklingsarbetet och tidens tecken förändras
allt hastigare. Fyrahanda äro de, fyra si-
dor af Guds rike är det som tiden pröfvar:
den historiska sidan, som pröfvas af vår
kritiska tid; den öfvernaturliga sidan, som
pröfvas af vår tänkande tid; den formela
sidan, som pröfvas af vår ordnande tid och
den inre, själssidan, som pröfvas af vår vak-
nande tid.
Allt har sin historia, Gads rike har ock
sin, som börjar med Adam, den första men-
nisKan, och slutar med Kristus, den fullkom-
liga. Och denna historia är nelig, ty det
är Guds ande som talar i densamma och
hon visar oss att Gud är icke blott uppöf-
ver verlden, utan i verlden. Skola vi då
sörja öfver att denna heliga historia blir un-
derkastad pröfning? Nej, prisad vare pröf-
ningen, ty genom den skiljes det väsentliga
från det oväsentliga; prisad vare striden,
ty ur den framgår sanningen! Och finnes
det äfven här ett öga som är argt och en
hand som är till förargelse, hvad betyder
det! De förgås, men Guds ord blifver be-
ståndande; intet af det som i detta är vä-
sentligt är rubbadt. eller förintadt, men klar-
het är vunnen genom denna tidens kritiska
pröfning.
Den öfvernaturliga sidan pröfvas af vår
tänkande tid; men detta är icke något nytt;
så har skett från det Jesus sade: mitt rike
är icke af denna verlden. Men det är så,
att ju större företeelserna inom det mate-
riellas verld visa sig; desto mera har det
synts som om tiden ville skjuta undan Guds
rike, skjuta undan konungen i detta rike,
Står Kristus qvar blott som en makt som
fört en ny åskådning eller har har fört
Gud in i verlden? Dessa äro frågor som
rörs sig på tänkandets djup, på tankar-
nes yta. Bkola vi sörja häröfver? Nej!
Ju lävgre forskaren kommer, desto bättre
förstår han det gudomliga, förstår han Kri-
stus. Ande och materia stå då för honom
icke skilda som af ett svalg och i naturen
lär han sig bättre fatta det öfvernaturliga.
Tid och gräns flyttas oupphörligt tillbaka.
Millioner år i tiden, millioner lif i stofte
grandet, se der det öfvernaturliga i det na-
turligal! Och forskaren som fördjupar sig i
pröfningen stannar dock slutligen vid den
tanken: min Herre och min Gud!
Anda och form, det inre och det yttre, se
der de frågor på hvilka tiden arbetar, och
andens frihet är hvad han yrkar. Former-
na, de gamla, skjutas undan, men nya växa
upp, och de former friheten skapar äro icke
alltid de friaste. Det är förspildt arbete
om man vill kasta bart formen, ty man ken
det icke, och församlingen behöfyör trycket
och välsignelsen af enande band. Men ti-
den vill ock förenkling och må ham få 1et.
behöfva icke bäfva för detta tidens tec-
PR;
Själssidan, den inre, pröfvas af vår vak-
nande tid. Äfven detta är intet nytt, intet
egendomligt, ty.i Guds rike som i naturen
ges det en ebb och flod af lif och död. Ur
mörkret; ur döden, framgå ljuset och lifvet.
Tiden våndas och arbetar i otro och orätt-
färdighet, så att mången förtviflar om rädd-