laren för första gången Laurella, som tötan att
gifva akt på honom gick förbi med en vat-
tenkruka på hufvudet. Neapolitasnaren stod
slagen af häpnad öfver hennes fägring, och
blickade efter henne, ehuru han befann sig
midt på den bana, der kloten framrullade, och
med blott ett par steg skulle kunnat kom-
ma ur densamma. Ett klot, som stötte mot
hans fot, påminde horom om, att här icke var
rätta stället till att försjunka i tankar. Han
såg sig omkring, liksom väntade han en ur-
säkt. Men den unge sjöman, som kastat klo-
tet, stod tyst och trotsig midt ibland sina
vänner, så att den främmande fann rådligast
att undvika en ordvexling. Emellertid talade
man mycket om denna händelse i trakten, och
man talade om den igen, då målaren efter nå-
gon tidg förlopp friade till Laurella. Jag
känner honom icke, sade Laurella, då måla-
ren frågade, om hon svarade nej för den ohöf-
lige sjömannens skull. Dock hade det för
längesedan kommit till hennes öron, hvad man
sagt om henne och Antonio, så att nog
kände hon igen honom mer än väl, när de
möttes.
Nu sutto de i båten och sågo på hvaran-
dra såsom voro de de bittraste fiender. Öf-
ver Antonios annars så godmodigar ansigte, hade
en stark rodnad utbredt sig; nan slog med
årorna i vattnet, så att det stänkte öfver re-
lingen, och hans läppar darrade under tiden,
så att det såg ut Bom om han talade för sig