-— 1 -—
Caprivin, då Laurella visade sig på vägen från
Anacapri. . Hon helsade flyktigt och stannade
villrådig på något afstånd.
Antonio reste sig skyndsamt upp från bordet.
— Jag måsta begifva mig utaf, sade han.
Der är en flicka från Sorrent, som i morgse
kom hit tillsammans med signor Curato, och
som måste vara hemma hos sin sjuka moder
innan natten.
— Jaså; men det är ju ännu långt till
natten, yttrade fiskaren. Hon har nog tid
till att dricka ett glas vin. Be så; hustru,
tag bit ett glas till!
— Jag tackar; jag vill ingenting ha, ytt-
rade Laurella, utan att komma närmare.
— Slå bara i, hustru, slå bara i; hon tyc-
ker om att bli trugad...
— Låt henne följa sin vilja, sade Antonio.
Hon är en smula egensinnig. Hvad hon en
gårg sagt att hon icke vill, det kan ingen
menniska örvertala henne till.
Härmed tog han hastigt afsked, sprang ned
till båten, lossade tåget, hvarmed den var fä-
stad vid stranden, samt stod redan och vän-
tade på Laurella. Hon helsade ännu en gång
på värden och nalkades derefter båten med
låpgsamma steg. Gång efter annan såg hon
sig omkring åt ålla håll, likasom väntade hon
att några andra passagerare skulle infinna sig.
Men ingen syntes till i närheten. Fiskrarne
lågo och hvilade eller ock voro de ute på
hafvet med sina nät; några få qvinnor och