Jag skall sälja silket till en fru på Capri,
hvilken sedan väfver band deraf, och garnet
till en annan.
— Har du sjelf spunnit det?
— Ja, herre.
— Om jag ej mins orätt, har du också lärt
dig väfva band.
— Ja, herre. Men mor har åter blifvit så
klen, att jag ej kan vara borta från hemmet,
och sjelfva ha vi icke råd till att köpa oss
en väfstol.
— Har hon nu blifvit sämre igen: Herre
Gud! Då jag var hos er vid påsktiden, satt
hon ändå uppe.
— Våren är alltid den värsta tiden för
henne. Alltsedan de starka stormarne och
jordbäfningen har hon ständigt måst. ligga.
— Upphör icke att bedja den heliga jung-
frun bjelpa henne. Och var god och flitig,
mitt barn, så blir nog din bön hörd.
Efter en stunds tystnad återtog han:
— Då du kom ned till stranden, ropade
man till dig SGoddag, VArrabiatal Hvårför
kallar man dig så? Det är intet vackert namn
för en kristen flicka, som skall vara from och
ödmjuk.
Flickan blef blossande röd öfver hela en-
sigtet och hennes ögon gnistrade.
— De gäckas med mig, för det jag icke
dansar och sjunger och skrattar som de an-
dra. De skulle låta mig gå i fred; jeg gör dem
ju ingenting.