-— JÖ -
— Det som vi högtidligt beseglat med gla-
set i hand.
— Jag antog, att vi spelade komedi, och
fann mig dervid, eftersom jag trodde att det
hörde till rollen.
— Men skola vi ej låta det gälla för all-
var? Det var dock en högtidlig handling, som
föreiggick i en tredje persons närvaro.
— Nå väl, käre vän, så må det då bli gäl-
lande för framtiden. Och nu gof godt! Vi
träffas i morgon.
Iogen rörelse förrådde, att hon aflägsna
de sig från dörren. Och efter en. paus sade
han:
— Än det andra då, skall icke äfven det
gälla?
— Hvad menar du med det andra?
— Jag menar alltsammans.
— Allt är litet för mycket.
— Eugenie!
— Min vän?
— Är det verkligen för mycket för dig,
hvad som ensamt är nog till att återgifva
mig det lif, som du tusen gånger har röfvat
ifrån mig?
— När jag riktigt får betänka mig...
— Vill du ännu ha betänketid? O, Eugeniel
säg att jag får kasta mig för dina föttarl!...
Öppna denna dörr!
— Lugna dig, min vän. Du förtjenar nog
till att blifva en smula straffad. Är det