-— JÖ — Det som vi högtidligt beseglat med glaset i hand. — Jag antog, att vi spelade komedi, och fann mig dervid, eftersom jag trodde att det hörde till rollen. — Men skola vi ej låta det gälla för allvar? Det var dock en högtidlig handling, som föreiggick i en tredje persons närvaro. — Nå väl, käre vän, så må det då bli gällande för framtiden. Och nu gof godt! Vi träffas i morgon. Iogen rörelse förrådde, att hon aflägsna de sig från dörren. Och efter en. paus sade han: — Än det andra då, skall icke äfven det gälla? — Hvad menar du med det andra? — Jag menar alltsammans. — Allt är litet för mycket. — Eugenie! — Min vän? — Är det verkligen för mycket för dig, hvad som ensamt är nog till att återgifva mig det lif, som du tusen gånger har röfvat ifrån mig? — När jag riktigt får betänka mig... — Vill du ännu ha betänketid? O, Eugeniel säg att jag får kasta mig för dina föttarl!... Öppna denna dörr! — Lugna dig, min vän. Du förtjenar nog till att blifva en smula straffad. Är det