stund på det sistnämnda. Derefter stötte han ofrivilligt till detsamma, så att det rullade ned på mattan. Han suckade och, liksom för att lifva upp sig sjelf, slog han sig med spöst i handen, så att det gjorde ondt. Mekaniskt fattade han en af böckerna och tog plats i goffhörnet. Snart fördjupade han sig i läsningen af Mondscheingarten einer einst heiligen Liebe samt glömde, hvar han var. Plötsligt öppnades dörren till förstugan, och en gosse vid omkring tio års ålder kom inspringande i rummet. — Mamma, ropade han, får jag... Men mamma är ju inte här, tillade han och såg med sina stora ögon förvånad på främlingen. — Kom närmare, min gosse, sade Valentin och räckte honom handen. Din mamma är inne i det andra rummet och håller på att kläda sig. Hvad heter du? — Jag heter Fritz. — Vill du då inte taga mig i handen, Fritz? Gossen tvekade. s — Jag känner er ju icke alls, svarade han i en på en gång förlägen och trotsig ton. — Jag är en gammal vän till din mamma. Du kan gerna taga mig i handen; din mamma har ingenting deremot. Så der, det var. snällt, min gosse. Du skall komma och helsa på mig en gång, vill du det? Jag har fyra vackra hästar, och jag skall skänka dig en liten bössa samt låta dig följa med mig på