stund på det sistnämnda. Derefter stötte han
ofrivilligt till detsamma, så att det rullade
ned på mattan. Han suckade och, liksom för
att lifva upp sig sjelf, slog han sig med spöst
i handen, så att det gjorde ondt. Mekaniskt
fattade han en af böckerna och tog plats i
goffhörnet. Snart fördjupade han sig i läs-
ningen af Mondscheingarten einer einst hei-
ligen Liebe samt glömde, hvar han var.
Plötsligt öppnades dörren till förstugan, och
en gosse vid omkring tio års ålder kom in-
springande i rummet.
— Mamma, ropade han, får jag... Men
mamma är ju inte här, tillade han och såg
med sina stora ögon förvånad på främlingen.
— Kom närmare, min gosse, sade Valentin
och räckte honom handen. Din mamma är
inne i det andra rummet och håller på att
kläda sig. Hvad heter du?
— Jag heter Fritz.
— Vill du då inte taga mig i handen,
Fritz?
Gossen tvekade. s
— Jag känner er ju icke alls, svarade han
i en på en gång förlägen och trotsig ton.
— Jag är en gammal vän till din mamma.
Du kan gerna taga mig i handen; din mam-
ma har ingenting deremot. Så der, det var.
snällt, min gosse. Du skall komma och helsa
på mig en gång, vill du det? Jag har fyra
vackra hästar, och jag skall skänka dig en
liten bössa samt låta dig följa med mig på