Utrikes-Nyheter. Från Frankrike. Journal des Dåebats ekrifver: Man försäkras, säger lIndep. Belge, att marskalk Mac Mabhon är villig att låna sitt biträde till återställandet af monerkien — öfver hvilken man har för afsigt att med i nödfall blott en rösts majoritet låta nationalförsamlingen votera — dock blott under det vilkor, att landet förut tillfrågas. Vi veta icke om VIndep. är väl underrättad; meni galla händelser låter det, som tidningen säger om marskalk Mac Mahon, ganska sannolikt. Vi tro på det bestämdaste att marskalken, äfven om han icke skulle hysa några varmare sympatier för republikens bestånd, likväl icke skulle vilja deltaga i en statskupp. Och en stor statskupp vore det, om nationalförsamlingen blott genom röstpluralitet ingatte monarkien med Guds nåde. Här föreligger en statsrättslig fråga, fom beherrskar situationen, Den närvarande nationalförsamlingen är nemligen tillkommen genom de allmänna valen och eger bestånd blott på folksuveränitetens grundval. Det är således lätt att inse, att hornes mandat icke kan sträcka sig så långt, att hon ken uppoffra den princip, på hvilken hon hvilar, för den Sgudomliga rättens princip, som ju innebär ett förnekande af den förra. Mycket kan hon göra, men detta icke, lika litet som en förvaltare af en egendom kan, utan särskildt bemyndigande, förklara att de personer, af hvilka han erhållit sin fullmakt såsom förvaltare, afstå från sin egendomsrätt. Hvarje domstol skulle förklara ett sådant förfarande för ett missbruk af den ursprungliga fullmakten och i följd häraf för olagligt. Och här föreligger just ett likartsdt fall. Frågan är om folksuveräniteten skall nedlöggas i grefvens af Caampord händer; men det är blott landet — hvilket eger denna suveränitet — som kan afgöra denna fråga. Nationalförsamlingen har blott rättighet att förelägga landet frågan härom, men alldeles icke att, vare sig med hur stor majoritet som helst, sjelf afgöra densamma. Detta kan icke undgå att som riktigt erkännas af en så rättänkande och lojal man gom marskalk M:c Mahon.4 Efter hvad man försäkrar har nu gteefven af Paris till grefven af Chambord öfverlemnat sin skriftliga afsägelse och fwlkomliga underkastelse. För några dagar sedan innehöll Zaion en artikel, i hvilken det säges att enheten i det franska regenthuset måste medföra enhet i den romanska nstioaens politik och att Frankrike, Italien och Spanien äro kallade att bilda en motvigt mot Tyskland4. Det är icke bekant hur man i Tyskland uppfattar dylika uttalanden, men i Italien hör man dem med missnöje. Dst italionska sändebudet i Paris lär ock ha fått i uppdrag att till hertigen af Broglie ställa den frågan, huruvida han gynnar fusionen, och att, ifall svaret utfaller jakande, göra honom uppmärksam på följderna häraf för Frankrikes ställning till Italien. Hvarken Thiers eller Gambstta tro på fusionens seger utan öfverlemna sig helt och hållet åt hoppet att rojalisterna icke skola lyckas drifva sina planer igenom. Thiers är så säker derom att han, efter hvad en brefskrifvare till Köln. Zeit. berättar, vid sin afresa yttrat till Jules Simon, som är hans ställföreträdare: Mod blott! Fusionen är en omöjlighet4. Thiers är öfvertygad om att Frankrike måste återvända till honom. Dessa hans tankar kunna ej heller annat än stärkas af det mottagande han erfarit öfverallt der han under sin rosa till Schweiz färdats fram. Entusiastiska, jublande menniskomassor ha allestädes samlat sig kring honom, fester, illuminationer och ssrenader ha helsat honom öfverallt der han dröjt qvar något. Orleanisterna i södra Frankrike ha uttalat sig mot fusionen. Detsamma har en hr de Gasparin, hufvudman för en af Frankrikes anseddaste familjer, gjort i en af pressen offentliggjord skrifvelse, gom väckt stor uppmärksamhet. Han förklarar i densamma att de liberala orleanisterna icke kunna godkänna grefvens af Paris uppträdande i Frohsdorf. Den till utställningen i Wien afreste han