Det var äfven kändt att våra omständigheter
för ingen del voro lysande och att min mora
frikostighet och splendida hushållning förr
eller senare skulle göra andra hjelpkällor
nödiga.
Skådespolar-sällskapet kom; direktören an-
tog med glädje förslaget att upptaga mig
som novis (utan veckolön, förstås) i konstens
tempel.
Han gjorde äfven god affär derpå, ty han
kunde vara säker att se sina dyraste plat-
ser upptagna af aristokratien de aftnar, jag
uppträdde.
Så förgingo flere månader. Jag uppträdde
allt oftare i små partier, som min mor med
stränghet och noggrannhet inöfvade, och då
detta hvarje gång skedde i de utsöktaste och
prägtigaste drägter, voro våra vänners jubel
öfver min angenäma uppenbarelse alltid lika
stort. Den öfriga publiken frågade man icke
efter. Jag förblef likväl ängslig och modlös.
Då jag uppträdde satt mia mor i första ku-
lisgen och sufflerade mig; då jag kom ut från
geenen bannade hon mig för än det ena, än
det andra; då jag kom hem instuderades mnå-
gon ny roll under tårar och bjertklappning.
Trots de tydligaste tecken af ovilja och ån-
gest hvarmed jag gick att lösa hvarje ny
uppgift, lemnade mig min mor iogen ro och
drömde fortfarande om min framtid på den
konstnärliga banan.
Då direktören för det omtalade sällskapet