SS I januari månad 1831 lemnade hertiginnan af Berry, åtföljd af marskalk Bourmont, Skotland och begaf sig först till Haag och derifrån till Livorno, der hon den 24 april 1832 steg ombord å ett skepp för att afsegla oe Marseille, Der var landstigningen förberedd. Planen blef emellertid upptäckt och hon måste afstå från Marseille. I stället landsteg hon hemligt vid Cioat, hvarifrån hon, endast åtföljd af tre man, efter många äfventyr undkom till Piemont. Bevekt af talrika bref och försäkringar om understöd, skred hon snart åter öfver gränsen och reste okänd och under många förklädningar genom -Provence, och hela sydliga Frankrike till Vend6e, der ett parti rest sig till förmån för Honrik V. Legitimisterna förlorade likväl den ena träffningen efter den andra mot regeringens trupper, som leddes af militärbefälhafvaren i Vend6e, general Bolignac. Slutligen stucko legitimisterna, sedan allt var förloradt, sin sista fasta tillflyktsort, slottet Pennessicre de la Cour, i brand och utspredo ryktet att hertiginnan af Berry der blifvit innebränd, för att från henne leda polisens vaksamhet. Hon jagades emellertid från det ena stället till det andra och kom till Nantes, hvarifrån hon ämnade öfverresa till England, men der fick hon ny anledving att tro på framgången af sitt företag. Hon stannade -alltså qvar i staden och inrättade åt sig ett slags högqvarter samt förde en ytterst liflig korrespondens med legitimisterna i alla delar af landet. Det var förvecklingen mellan Holland och Belgien, hvaraf franska styrelsen blifvit föranledd att sammandraga en armå vid belgiska gränsen, som gifvit den konspirerande hertiginnan nytt mod. Franska regeringen blef deraf å sin sida öfvertygad att hon antingen måste ur landet eller ock arresteras. En tysk jude, Simon Deutz, förrådde för. Thiers hennes upphållsställe, som straxt omringades af soldater. Man uudersökte huset, men utan resultat. Bordet var dukadt, der funnos lemningar af mat, men inga gäster; man fann äfven ett bref af hertiginnan, hvarå bläcket ännu ej torkat o. B.vV. Hon var alltså i närheten. Af denna anledning sattes vakter i alla mum. I ett af dessa kändes det kallt (det var den 6 nov.), hvårför soldaterna tände på en oldbraga i kaminen. Bakom denna kamin var ett litet rum, blott fyra fot i qvadrat, hvaraf ena väggen, den mot kaminen, endast bestod af en jernplåt. I detta gömställe hade hertiginnan jemte hr Guibourg, grefve Menas och fröken Kersiabec sökt tillflykt. Den starka värmen tvang dem slutligen, efter 20 timmars lidanden, att gifva sig tillkänna. På regeringens befallning transporterades fångarne till slottet Blaye, der hertiginnan lefde i fångenskap till den 10 maj 1833, då hon såsom för framtiden oskadlig frigafs. Hon hade nemligen, enligt egen uppgift, i Italien gift sig med en grefve Palli och födde i fångenskapen en dotter, hvilket förhållande Ludvig Philip med rätta ansåg hade tillintetgjort hela hennes inflytande. Hennes son hade under alla dössa händelser lefvat i lugnet hos sin farfar å Holyrood -och senare i Prag. Dörifrån företog den unge prinsen 1836 en resa till flera europeiska länder och äfven till Neapel, der kan behandlades som suverän och sålunda fick smak derför. År 1843 besökte han Sachsen, Preussen och Esgland, der han den 18 november gjorde sin politiska debut genom att förklara sig som pretendent till Frankrikes tron, der han kringgärdade sin person med furstlig etikett och der han mottog i audiens flera af det legitimistivska partiets notabiliteter såsom Chateaubriand, Fitz-James, Berryer, de Valmy, Larcy, Pastoret och andra. Franska nationalförsamlingen stämplade denna demonstration såsom Sskändlig och ovärdig, hvilket föranledde de deputerade, som deri deltagit, att nedlägga sina mandster. Doe blefvo emellertid alla återvalda. År 1846 gifte sig gröfven af Chambord med äldsta dottern till hertigen af Modena. Detta äktenskap är barnlöst, och efter all möjlig anledning kommer den äldre bourponska slägtlinion att utgå med dess nuvarande hufvudman. Sedan sitt giftermål har grefven af Chambord, åtminstone synbart, spelat endast en passiv politisk roll. Han har nöjt sig med att skrifva protester, manifester och bref till sina vänner, för att tillkännagifva sin mening i någon vigtigare fråga. Endast i augusti månad 1850 tycktes han vilja röra på sig. Hos honom — han uppehöll sig då i Wiesbaden, liksom han allt emellanåt visat sig än här, än der i närheten af franska gränsen — sämlades då förnämiteterna i det legitimistiska lägret, men händelserna i Frankrike utvecklade sig i en riktning, som bekant, att han ej såg någon möjlighet för sina planers framgång. År 1861 uppträdde ban till försvar för påfvens verldsliga makt, men hans inflytande i Frankrike har al.