Hvarjehanda nyheter: ; Cekeå en strejk. Icko långt från Karlstad hade man för sommaren antagit två pojkar, omkring tio år gamla, till kreatursvaktare, På försommaren gick allt bra. Oxar och kor smorde sig af hjertans grund med det präktiga gräset och blefvo så trinda i ryggen som hederliga nöt böra vara. Pojkarne gasgado sig i backarne dagen lång och försågo sig på bästa sätt i köket, der mycket fanns att smaka, som de ej smakat förr. Hvarje lördagsqväll fingo de en liten betalning i ponningar till, med hvilxen de glade kilado hem. Kort sagdt, allt var bra, som det varit ötverallt förr i den gamla goda tiden. Men on gång skulle de här pojkarne också blifva varse sin föctryckta ställning, — Ea dag, då korna känt sig mer än vanligt lockade af den sköna naturen i det närbelägna råglandet och derför gifvit våra herdar ovanligt mycket göra, kom en bekant till dem. Han var ungefär lika gammal, men hade betydligt mera erfarenhet, emedan han hela tre veckor varit i stan. SVaktär Ni kona? frågade den nykomne vän: nen, i det han tog upp och tände en cigarrstump. Jo, det erkände våra herdar. Å hva ha Ni för dä? frågodes vidare. Den ena nämde betalningen. Å fy tusan, för on sån spottstyfver Ni går. Dä skulle då ja alldri görä, Do båda landtpojkarne tittade helt beundrande på danna arbetets hjelte, som stod der så käck med mössan på sned och händerna i byxfickorna. Ni skulle göra som ja å kamratera, vi strejka, tills vi få högro aflöning. Vet Ni hva dä ä? Jo, dä ä att görä inte ä roä sej, ser Ni, Era bonnkaniner. Å nu har ja inte ett faask gjort på åttä dar. Men har Ni lite mat, så kan Ni bjudä mej så länge, Sagdt och gjordt, och under det den npykomne försåg sig, utveoklade han sina läror, Sedan man för två öre skaffat ott qvarter svagdricka, blef stämningen så hög, att man beslöt inställa vallningen tvärt och yrka på högre af: löning. Den eno at pojkarne sprang till gården och framställde bådas anspråk för rätta ren, hvilken tog saken från den löjliga sidan och bad dem packa sig i väg till sina göromål igen. Ni har väl inte skriftligt uppgjort mä gubbon? frågade uppviglaren, Nej, dot had