länge uppehållit sig i trakten och trotsat sine
förföljare, blott för att ännu en gång få se
mig och på sitt sätt säga mig, huru djupt ban
ångrade sin illgerning, var uppenbart. Jag
kände mig öfvertygad om att han nu lemnat
dot farliga området, och framtiden tycktes
gifva mig rätt härutinnan. Åtminstone fann
men under de närmast följande -Yeckorna in-
tet spår ofter honom; förföljarnes nit upphörde
småningom, och man började snart tala om
andra saker.
Emellertid hade det efterhand äfven blifvit
ordning i huset. Jag antog en ny förvaltare,
en hygglig och reel karl, som noga fullgjor-
de sina pligter och dessutom syntes vara sin
uppgift i allo vuxen.
Såväl utgården som hufvudgården sköttes
vader hans inseende, och detta var numera,
seden orkel haft godheten öfvertsga det be-
svärliga och kostsamma stuteriet, icke före-
nadt med vågra synnerliga svårigheter.
Onkel kom dessutom ofta öfver till mig och
gtod mig bi med råd och dåd. Jag sjelf var
mycket ute i farten, än åkande och än till
häst, och såg efter, huru arbetet framskred,
eller syntes åtminstone göra det, hvilket —
hvad verkningarne engår — i de flesta fall
kan komma på ett ut.
Bertha behöfde icke längre ligga till sängs.
Såren voro belade; men med Kennes sinnes-
tillstånd såg det så mycket sorgligare ut.
Ännu fann jag henno ständigt gråtande, så
ofta jag oväntadt kom in till henne. Den