vacker, lättsinnig flicka, som blir utkastad midt
i verlden, hvilket öde går hon ej till mötes!
Och för öfrigt — var jag icke sjelf i viss
mån skuld till att hon blifvit sådan hon var?
Om jag ej bidragit till att göra henne främ-
mande för hennes stånd, om jag låtit henno
förblifva samma bondflicka, som hon vär, då
vi första gången träffades, skulle hon utan
tvifvel lugnt ha vandrat sin bana fram och
funnit sig lycklig i sin oansenlighet. Nu var
hon kommen i en sgkef ställning, som icke
kunde bli annat än förderflig för henne. Nej
— jag vågade icke taga min hand ifrån hen-
ne, hurui illa hon än lönat det deltagande, ja
jag kan gerna säga kärlek, som jag bevisat
henne.
Men å andra sidan kunde jag icke, etter
hvad som förefålit, hädanefter söka befrämja
hennes giftermål med Conrad. Att hon för
tillfället, då hon ängslades af medvetandet om
sin skuld, var mycket böjd för att säga ja
till allt, kunde jag nog förstå; men hvilket
värde skulle väl ett sådant ja hafva? Var det
icke bäst att draga ett streck öfver hela den
gamla räkningen, och skulle man icke, om
man talade förnuftigt med Conrad, kunna be-
visa honom riktigheten häraf? Han var ju
ändock, trots sin styfsinthet, en bra och för-
ståndig karl, och jag hade utan tvifvel ett
stort inflytande öfver honom, som jag nu
te söka göra gällande.
dessa tankar insomnade jag lugnad på