vacker, lättsinnig flicka, som blir utkastad midt i verlden, hvilket öde går hon ej till mötes! Och för öfrigt — var jag icke sjelf i viss mån skuld till att hon blifvit sådan hon var? Om jag ej bidragit till att göra henne främmande för hennes stånd, om jag låtit henno förblifva samma bondflicka, som hon vär, då vi första gången träffades, skulle hon utan tvifvel lugnt ha vandrat sin bana fram och funnit sig lycklig i sin oansenlighet. Nu var hon kommen i en sgkef ställning, som icke kunde bli annat än förderflig för henne. Nej — jag vågade icke taga min hand ifrån henne, hurui illa hon än lönat det deltagande, ja jag kan gerna säga kärlek, som jag bevisat henne. Men å andra sidan kunde jag icke, etter hvad som förefålit, hädanefter söka befrämja hennes giftermål med Conrad. Att hon för tillfället, då hon ängslades af medvetandet om sin skuld, var mycket böjd för att säga ja till allt, kunde jag nog förstå; men hvilket värde skulle väl ett sådant ja hafva? Var det icke bäst att draga ett streck öfver hela den gamla räkningen, och skulle man icke, om man talade förnuftigt med Conrad, kunna bevisa honom riktigheten häraf? Han var ju ändock, trots sin styfsinthet, en bra och förståndig karl, och jag hade utan tvifvel ett stort inflytande öfver honom, som jag nu te söka göra gällande. dessa tankar insomnade jag lugnad på