skrin och finner att han kastat det i en smut-
Big pöl?
Hen hade börjat darra allt häftigare och
var nu blek som ett lik i ansigtet; hennes
tänder skallrade, liksom hade hon en stark
frossa. Jag ansåg mig ha sagt nog för till-
fället och befallde henne derför att begifva
sig till sitt. rum, hverefter jag lät anmoda
herr von Treche att komma ia till mig.
Han kom; genast vid första ögonkastet såg
jag, att han, så godt sig göra lät, förberedt
sig på en stormig scen, och jag såg också,
att han lyckats mycket illa. Han hade syn-
barligen ännu ej blifvit fullt ense med sig
sjelf om, huruvida det var fördelsktigast att
spela den trotsige eller den sentimentale; och
denna obeslutsamhet förlänade hans ansigte,
som annars icke heller kunde kallas särdeles
själfollt, ett obeskrifligt uttryck af flathet.
Jag mottog honom stående, för att genast lå-
ta bonom märka, att han talade med den för-
närmade husmodren. Och i denna ställning
— det var väl den enda som en tjugufem-
årig qrinna vid ett sådant tillfälle kunde an-
taga gentemot en sådan man som herr von
Treche — höll jag ett litet tal för honom,
som syntes göra verkan, huru mycket han än
bemödade sig om att dölja sin bestörtning.
— Mina afsigter voro de redligaste, stam-
made han, då han ändtligen ansåg sig kunna
få fram ett ord. Jag har haft för afsigt att