I gårdagebladets första uppsats omnäm-
des att vid handtverksmötet i Drammen frå-
gan om lagstiftningens ingripande i förhål-
landet mellan arbetegifvare och arbetstagare
ifrigt blifvit diskuterad. Funderingar i sam-
ma riktning finnas äfven mångenstädes i
Sverige. Vi återföra i minnet att en mo-
tion med samma ändamål väcktes vid senaste
riksdag och då gaf anledning till en längre
debatt, synnerligast i andra kammaren. Un-
der de lyckligtvis små dyningar till arbe-
tarerörelser, eom under sista tiden, i form
af arbetsinställelser, förekommit äfven i vårt
land, ha flera stämmor gjort sig till tolkar
för nödvändigheten af en undantagslagatift-
ning för nyss antydda förhållande. Helt
nyligen, under bagaregesällernas arbetsin-
ställel:e, fick till och med en insändare i
Stockholms Dagblad, oemotsagd af tidningens
redaktion, förorda lagstiftningens snara och
kraftiga ingripande föratt hindra uppkomsten
af dylika arbetsinställelser.
När man sammanvlägger sådana företeel-
ser och alla de tecken, som peka åt samma
håll, så finner man deri bevis för fortvaron
af den gamla föreställningen, att arbetaren
icke är stort annat än en maskin, hvilken
man bör draga så stor nytta af gom möjligt
så länge han duger till någonting och, när
han ej duger mer, kasta honom bort. Ti-
den har likväl, till heder för menskligheten,
vuxit ifrån detta barbariska och egoistiska
åskådningssätt, eller är åtminstone på god
väg att göra det. När ingenting amnat
hjelper, påminner arbetaren gjelf om att ban
är menniska. Han står dervid i sin goda
rätt. Än mer: han uppfyller en skyldighet.
Förhållandet mellan den, som säljer sin
arbetskraft eller srbetsskicklighet, och den,
som köper dem, kan ej regleras genom an-
nan lag än den, som är bestämmande för
allt utbyte och hvilken kortast, men till-
räckligt tydligt, betecknas med de två orden:
tillgång och SefterfråganX,
När två arbetare söka upp en arbetsgif-
vare, så har den senare sin goda tid. När
deremot två arbetsgifvare springa efter en
arbetare, då är det denne som har trumf
på hand.
Nu hafva arbetarne fått goda konjunk-
turer, och de söka drega nytta deraf. Ar-
betsgifvarne ha haft sin goda tidt — för-
summade de, månne, att deraf bereda sig
fördelar? Må de lägga handen på hjertat
och sjelfva svara härpå!
Hvad är det nu i sjelfva verket de knor-
rande arbetsgifvarne, specielt arbetsgifvarne
inom yrkesindustrien, vilja? I egentlig me-
Ding ingenting annat, än att åt sig monopo-
lisera fördelaktiga konjunkturer. De vilja
ha ett evigt privilegium på goda tider,
och till det ändamålets vinnande tveka de
ej att vilja använda den starkaste makt,
lagstiftningsmakten, hvilkens uppgift är, icke
att skydda några få på de mänga öfriges
bekostvad, utan att skydda alla mot alla!
Är dessutom den frågan alldeles utredd,
att arbetarne på något verkligt egoistiskt
sätt begagnat de för dem gynsamma kon-
junkturerna? Vi skulle tro att meningen
härom icke kan vara fullt stadgad, ty för
att den skulle kunna vara det, måste först
alla de nya förhållanden, som de ändrade
värdena på lifsförnödenheter framkallat, haf-
va blifvit tagna i beräkning och detta har
ännu icke kunnat ske.