viss smak. Det hvita golfvet var beströdt
med frisk sand.
Uten många långa omsvep sade jag honom,
i hvilket ärende jag kommit. Han hörde upp.
märksamt på mig och svarade, då jag talat
till punkt:
— Nej, nådig fru, det går icke an. Med
de vilkor, ni nu uppgifvit, blefve det icke ett
arrende; det skulle kanske heta så, men vore
i grunden endast ett nytt barmhertighetsverk.
Jsg skulle skämmas att taga emot gården på
dessa vilkor efter allt hvad ni och nådig herrn
redan gjort för mig. Min mening är för re-
sten, att ni icke bör bortarrendera utgården;
den bör till godset och bör brukas tillsammans
med kufvudgården, om den skall rendera nå-
got. Nådig herrns tanke var ganska riktig...
han hade alltid rätt. Stuteriet deremot må-
ste nådig frun göra sig af med; ty det lem-
nar ingen afkastning.
— Och hvad skall det då bli af er? sade jag.
Jag är rädd för att ni ej skall kunna arbeta
länge tillsammans med herr von Treche, äf-
ven om jag bereder er en, så vidt möjligt är,
oberoende ställning i förhållande till honom.
— Ja, ja, svarade han; en sådan anordning
duger icke. Om allt skall bli skött såsom
det bör skötar, gå måste också ett hufvud tän-
ka för det hela.
— Och hvad skall det då bli af er? fråga-
de jag igen. .
KOKEETTEN PÅ LANDSBYGDEN; 2